Dammet virvlar mellan risbuskar och jordhögar. Marken är glödande het, det måste vara över 40 grader i skuggan.
I byn Malaylay utanför Liboi i nordöstra Kenya bor femårige Dekha. Hans föräldrar dog när han var tre, och sedan dess har han varit bunden. Ena änden är fastsurrad runt hans vänstra fotled, den andra stadigt förankrad runt en trädstam.
Förmodligen är pojken döv sedan födelsen, men så länge föräldrarna levde utvecklades han normalt.
- När de dog började han slita av sig kläderna och springa bort, förklarar Dekhas farfar.
- Det är därför han är naken och fastbunden. Vi vet inte vad vi ska göra med honom. Det är något fel på honom.
Dekha har aldrig träffat en läkare. Han har aldrig blivit undersökt för sin hörselskada, aldrig blivit mentalt utvärderad, han har aldrig vaccinerats.
På många sätt är hans situation plågsamt representativ.
Lokalbefolkningen i norra Kenya har det, på många sätt, ännu svårare än flyktingarna i de överfulla flyktinglägren i Dadaab.
Sjukdomarna är fler, under­näringen svårare och vården dyrare.
Den somaliska minoritetsbefolkningen i nordöstra Kenya har små, i många fall inga, resurser att ta hand om ett handikappat barn. Vårdinrättningarna är få och kostar pengar. Specialkompetens för döva barn finns bara i Garissa, huvudstaden i distriktet, många timmar bort på obefintliga vägar.

Vägrar släppa taget

Pojken är oerhört öppen, tillgiven och kontaktsökande. Hans ögon är stora och klara, leendet som en soluppgång. När fotografen Martin böjer sig ner vid honom för att ta en bild så kryper pojken genast upp i Martins famn, och sedan vägrar han släppa taget. Han stryker över Martins hår och ansikte, håller hårt om halsen.
Kvinnorna och de andra barnen i byn fnissar och pekar, som om de tycker situationen är lustig.
Farfadern är uppenbart bekymrad över det fastbundna barnet, men han har inte vetat vart han ska vända sig, vem han ska prata med.

Farfadern har inte råd

Till slut har någon sagt åt honom att ta kontakt med ­Unicef, det är därför vi är här.
Pojken börjar gråta när ­Martin till slut måste slita sig lös.
På sjukhuset i Wajir, fem timmar norrut genom öknen, är barnavdelningen fullbelagd. Även om de skulle ha resurser och kompetens för att ta emot Dekha så har farfadern inte råd.
Läkarvården är visserligen gratis, men patienterna måste betala både journalerna, labb­testerna och medicinerna - åtgärder som är gratis nere i lägren i Dadaab.
- Undernäringen bland barnen här är värre än i lägren, säger Lucy Gitonga, som är dietist. Här har alla dessutom andra sjukdomar: malaria, lunginflammationer, TBC...
Det är varmt i sjukhussalen, men luften är lätt och frisk. Ljusblå myggnät svävar under taken.
I en säng intill fönstret ligger en liten utmärglad flicka, sju månader gamla Zewrue Hussein. Hon har malaria och är mycket sjuk, får inte behålla någon mat alls. Nu är hennes vikt nere i tre kilo, normalvikten hos en nyfödd baby i Sverige. Hennes mamma Fatuma låter händerna fladdra över den lilla kroppen, rättar till filten, smeker flickan försiktigt över huvudet. Hennes ögon glider över oss, de har ingen botten.

En miljon riskerar att dö

Antalet svåra fall i distriktet har ökat från 197 i januari till 916 i augusti. Sju barn har dött i de här salarna under de månaderna.
Tolv miljoner människor hotas av svält här på Afrikas horn, närmare en miljon av dem riskerar att dö de närmaste månaderna.
Att dödstalen, trots allt, hålls nere beror på en effektiv och fungerande biståndsapparat.
För människorna här betyder den, utan tvekan, skillnaden mellan liv och död.
I byn Lehley utanför Wajir finns ett av Unicefs utskänkningsställen av näringstillskott. Lådorna med Plumpy Nut, en sorts nötkräm, står staplade intill funktionärernas bord. Ett hundratal barn, kanske fler, trängs i skuggan under träden intill.
En gång i veckan kommer funktionärerna hit till Lehley och kontrollerar barnens hälsotillstånd. De mäts och vägs, och på överarmen kontrolleras graden av under­näring med hjälp av ett särskilt måttband. Om den gröna färgen dyker upp i avläsningsfönstret räknas barnet som normalviktigt. Gul betyder undernärd och röd svält.
Varje barn har ett eget kort där resultaten dokumenteras. Beroende på grad av undernäring ges olika typer av näringstillskott och mediciner.
Mycket av hjälpen kommer alltså verkligen fram.

Får hjälp

Och på kvällen får vi ett meddelande från Unicef i Dadaab:
Handicap Internationel, en organisation som arbetar med handikappade barn i lägren, har lovat att ta sig an Dekhas fall, trots att han inte är flykting.
Den statliga barnombudsmannen i distriktet har informerats om Dekhas ärende och en specialskola för döva barn i Garissa är kontaktad.
Dekhas dagar under trädet är snart över.