Ni är alla väldigt stora inom genren. Är ni konkurrenter?

HENNING: Nej, vi är nog snarare kollegor.
LEIF: Att Henning tjänar mycket mer pengar än mig, det lämnar mig faktiskt kall.
LIZA: Hahaha, det är stort för att komma från dig, Leif.
LEIF: Nej men jag blir faktiskt glad när det går bra för folk, va. Stieg Larsson, till exempel. Jag skulle inte kunna skriva hans böcker men jag blir svårt förtjust i att någon har modet att göra det.
LIZA: De är väldigt bra, men de är som Harry Potter.
LEIF: Ja, de är fantastiska eftersom de är helt skamlösa. Jag menar, folk skjuts i huvudet, grävs ner på tre meter och lyckas ändå kravla sig upp och efter tre kapitel är de vid full vigör igen. Det strider mot min trettioåriga yrkeserfarenhet inom polisen, så att säga. Men jag förstår förbannat väl varför folk tycker de är fantastiska.

 

Läser ni varandra?

HENNING: Oja, absolut.
LEIF: Jag har nog läst det mesta av er.
LIZA: Jag gör ofta så att jag betar av en författare och läser alla böckerna i ett svep. Då ser man alla mönster, hur de bygger plotten, upprepar sig och så vidare. Det finns nästan inget författarskap som överlever det.

Men vilka överlever då?

LIZA: Henning överlevde faktiskt. Och du också Leif.
LEIF: Va bra!
HENNING: Leif, vi har överlevt.
LEIF: Hahaha. Ja, än så länge i alla fall.

Hur ser ni på deckarvågen?

HENNING: När man ser vad som faktiskt ges ut är det bara att konstatera att väldigt mycket är väldigt dåligt.
LIZA: Det är en uppåtgående spiral i deckargenren just nu och kvalitén är inte alltid den bästa.
LEIF: Vi får nog vi ta på oss lite av skulden för det där. Både förläggare och sådana som ännu inte skrivit ser ju de där sedelbuntarna torna upp sig och då blir de ju naturligtvis lockade av skäl som kanske inte alltid är så ädla. Men mycket som skrivs är också jävligt bra.
HENNING: Det är väl lite som när Björn Borg slog igenom. Helt plötsligt var det så in i helvete många i Sverige som blev bra på att spela tennis. Så det finns ju en aspekt av inspiration också. Och visst kommer det även bra böcker.
LEIF: Jag går ju mest omkring och gnäller nuförtiden och säger att allt det nya är bara skit, men då tipsade någon om Åsa Larsson. Och jag blev faktiskt jävligt imponerad.

Vad krävs för att skriva en bra deckare?

LIZA: Ett visst mått av klokhet. Man måste ha levt lite, varit med om någonting. Man måste veta hur människor fungerar under press. Sen måste man ju ha någon typ av förkunskap. En deckare bygger ju på detaljerna.
HENNING: Men Liza, jag måste fråga dig: Är det egentligen någon skillnad på att skriva en krimroman eller en annan typ av roman. Den skillnaden har jag aldrig begripit.
LIZA: Skillnaden är att en kriminalroman måste handla om någonting.
HENNING: Det måste inte en vanlig roman?
LIZA: Nej, många gör faktiskt inte det. Det är litterär briljans men sedan blir det inte mycket mer. En krim måste ha en början, en mitt och ett slut. Det funkar inte annars.
LEIF: Den ska innehålla tre saker, va. Det viktiga är att det är en bra historia som är värd att berätta. Utöver det finns det två krav: det ska vara spännande och underhållande. Egentligen finns ingen väsentlig skillnad mellan genrer, utan mellan bra och dåliga romaner. Jag roar ju mig med att läsa en massa "vanliga" romaner, och blir då ganska förtjust över att se hur usla nästan alla är.
HENNING: Hahaha. Jag tycker att man ibland kan påminna sig om att kriminalromanen är en sorts modern motsvarighet till det klassiska ödesdramat. Det är väldigt många recensenter som är så obildade att de inte ser det, men det kan ju inte vi rå för.
LIZA: Deckare handlar om de riktigt stora frågorna. Det är liv och död. En vanlig roman kan du inte krydda med ett mord för då blir det en deckare. Ett mord är som en stor klick svart färg i en hink. Det färgar allting.

Är det inte begränsande att det alltid måste handla om ett brott?

HENNING: Jag tror inte det. Alltså, den enda skillnaden i de historier som berättades för ett par tusen år sedan och de historier som vi skriver i dag är faktiskt att det inte fanns några poliser då. Polisen är en ny del av det här ödesdramat. På den tiden löste man konflikter på ett annat sätt. Ta en pjäs som Medea, som handlar om en kvinna som mördar sina barn för att hon är svartsjuk. Om det inte är en sorts kriminalhistoria så vet inte jag vad det är.
LIZA: Att upphöja sig till gud och bestämma över liv och död är den största händelsen. Det är därför sådana berättelser blir så fängslande.

Hur gör ni när ni skriver?

HENNING: När jag sätter mig ner och börjar skriva så är det mesta redan gjort. Då har jag redan romanen i huvudet och på några lösa lappar.
LIZA: Jag jobbar likadant. Men jag brukar sätta upp post-it-lappar på garderobsdörren här i mitt rum. Men det mesta är redan gjort när jag äntligen får sätta mig ner och börja skriva. Det är en väldig lättnad.
HENNING: Det är en bra teknik. I minnet sker en sorts sanering, det jag glömmer är inte viktigt att komma ihåg.
LEIF: Jag brukar ha en idé om en historia och när jag väl sätter mig och skriver så har jag cirka 30 sidor som innehåller i princip hela romanen. Ganska detaljerat. Men det där med lösa lappar är jag inte så svag för. Ibland är jag på krogen och får lysande idéer som jag brukar skriva ner på servetter, men som är helt obegripliga när jag kommer hem dagen därpå. Dels ser jag inte vad som står, dels har jag förbannat svårt att begripa vad som var så jävla lysande.
HENNING: Är det inte så Leif, att lysande idéer ofta inte är så lysande. Det är som när jag vaknar mitt i natten och skriver upp en dröm. När jag sedan läser det på morgonen så står det ungefär: "pojke älskar flicka".