Cité Soleil är den fattigaste delen i en redan mycket fattig stad. Ett myller av små betonghus, skjul av korrugerad plåt, smala gränder som vrider sig än till höger, än till vänster.
Skalvet drabbade förstås även Cité Soleil, men skadorna här verkar mer begränsade. Cirka 2000 av stadsdelens 200000 invånare bor nu i enkla tält.
Detta var också fram till runt 2007 förmodligen en av de farligaste platserna på jorden. Här styrde gangstergängen och hade oinskränkt makt över liv och död.
Det ändrades när FN-soldater gick in och tillsammans med Haitis polis började rensa upp. Flera dödades och några tusen sattes bakom galler.

En stor chock

Det var dessa som rymde när fängelset rämnade 12 januari tillsammans med så mycket annat i Port-au-Prince.
- Vi fick höra mer eller mindre på en gång vad som hänt, berättar den 23-årige Prerius Jackson som är en av de civila ledarna i Cité Soleil.
- Rymningen var en stor chock för oss och vi diskuterade hur vi skulle handskas med situationen.
Han är medlem i den kommitté som försöker skapa ett lite drägligare liv i Cité Soleil. De leder mycket av arbetet nu efter jordbävningen. Det handlar om allt från att sprida information om hygien och toalettbesök till att montera upp vattenaggregat.
Cité Soleil är indelat i åtta zoner och Prerius Jackson och 26-årige Milien Ronald är ledare för en av dem. De har bägge gått 14 år i skola och hoppas på att studera vid universitet.
De är söner av Cité Soleil och har sett stadsdelen ta några första steg mot ett lugnare liv. Så kom jordskalvet. Den totala katastrofen?
Prerius Jackson ser det inte så. Inte alls.
- Detta är en nödvändig smärta för oss. Här fanns tidigare inget hopp alls för oss unga. Som landet utvecklats så var allt omöjligt för oss.
- Nu har vi fått ett stort tillfälle att finna en ny balans i Haiti. Andra världskriget förstörde länderna i Europa, men de reste sig på nytt. Samma sak kan hända här.

Tipsar polisen om rymlingarna

Men för Cité Soleil är det viktigt att de gangsterledare, mördare och våldsmän som rymt från fängelset inte tar kontrollen igen. Prerius Jackson och Milien Ronald är fast beslutna att det inte ska få ske.
- Vi vill inte bekämpa våld med våld, säger Prerius Jackson. Och vi har ändå ingen chans mot dessa våldsmän. Men vi har nummer till polisen och berättar var brottslingarna gömmer sig om vi kommer på dem.
- Vi vet alla vilka de är. Vi känner deras mödrar och fäder.
Alla är dock inte lika fredliga i sitt bemötande av de ovälkomna gästerna. Prerius Jackson medger att flera av rymlingarna har dödats av Cité Soleils invånare.
- Kropparna brukar få ligga kvar i åtta timmar som avskräckande exempel för de andra.
Det är antagligen två sådana lik vi stöter på i en gatukorsning nere i centrala Port-au-Prince, i Bel Air, den mest förstörda delen av staden. Den raserade rosavita katedralen ligger bara ett par kvarter bort.
Först tror jag det är ett par mörka sophögar som ligger och pyr mitt i gatukorsningen. Men det är något annat som blivit uppeldat här.
Stora moln av flugor svärmar runtomkring de två svartbrända kropparna. En scen som ur Dantes inferno.
Men de som passerar förbi reagerar mest bara med att hålla upp något som skydd mot stanken av de döda. Andra ignorerar kropparna, annat än med ett ögonkast kanske, och går lugnt förbi. Döden har de sett tillräckligt av för att bli upprörda över eller skrämda av den.

Hjälparbetare rädda för området

Döda kroppar har dock blivit en ovanligare syn i Cité Soleil de senaste åren och det är så Prerius Jackson hoppas och tror att det ska förbli. Men området har så dåligt rykte att utländska hjälporganisationer inte gärna beger sig in här. Läkare utan gränser driver dock ett sjukhus i Cité Soleil, USAid är också här liksom FN-organet IOM.
När vi vandrar runt med Prerius Jackson känner jag inget av den hotfulla stämning jag upplevt på andra håll i världen, från kåkstäder i Burundi till Rio de Janeiros favelor.
En och annan ung man slänger förvisso mörka blickar efter oss, men de flesta bemöter oss med nyfikna ögon eller leenden. Vid en liten marknadsplats någonstans i labyrinten börjar alla vinka glatt åt oss och på kreol ropa:
- Bonjou...

"Gängen inget hot längre"

Vår rundvandring underlättas förstås av att vi har Prerius Jackson och Milien Ronald med oss, personer som alla här känner. Men det är bara vi, inga poliser, inga FN-soldater, ingen eskort förutom småpojkar som tävlas om att hålla min hand.
- Gängen här är inget hot längre, säger han.
Om han har rätt, kanske pojkarna runtomkring har en ljusare framtid trots allt. Om han har fel, kommer några av dem aldrig att fylla 20.