Det är en rätt sammanbiten skara barn i alla åldrar som möter oss innanför grindarna till Maison d'Enfants par la Foi i Carrefour, en stadsdel i Port-au-Prince. Över 120 barn på en så här liten yta borde stoja och stöka lite mer.
Men så har de också sovit dåligt de senaste två veckorna, utomhus i stället för i sovsalarna. De har fått nöja sig med två portioner mat per dag i stället för de vanliga tre.
Och så saknar de Michel. Michel Baptiste.
- Han var äldst bland oss, 20 år, berättar 17-åriga Jennifer Armand. Michel hjälpte oss med allt, stöttade när vi gjorde läxorna, knöt skorna på småbarnen, hjälpte till i köket.
- Alla gillade honom.
Han hittades nära utgången till sin skola. Cirka 350 elever och lärare dödades när skolan kollapsade.

Här inne på barnhemmet rasade däremot inget samman. Kyrkan är intakt, skolbyggnaden har förvisso några sprickor, liksom sovsalarna, men det är också allt. Detta barnhem är ett av tolv projekt som Hoppets stjärna driver i Haiti.
Den svenska hjälporganisationen har funnits här sedan 1979 och barnhemmet i Carrefour har funnits i 20 år. Barnen här är antingen föräldralösa, eller så har de placerats här eftersom pappa och mamma inte har haft råd att uppfostra dem.
Jennifer har bott här sedan hon var bebis, trots att hennes mamma bor i närheten. Hon är ett av flera barn härinne som har svenska faddrar. Jennifer kommer inte riktigt ihåg vad hennes fadder heter, svenska namn är så krångliga tycker hon.
- Jackson, tror jag. Mona Jackson.
Säkert är att hon känner sig lyckligt lottad som har fått växa upp här.
- Det är en god plats att leva på, med många vänner. Och jag får chansen att gå i skola.

Det är långt ifrån alla barn i Haiti som får det. Bara var tredje barn fullföljer de första sex åren i skola. Och det var före skalvet.
Alla barnen på barnhemmet - utom ett - överlevde. Han hittades vid sin skola, där 350 personer dog.r Foto: Jörgen Hildebrandt Tony Boursiquot, 49, är projektledare för Hoppets stjärna i Haiti. Han har rest runt landet de senaste dagarna för att kontrollera hur alla har klarat sig. Det fanns barnhem ute på landet där skolan har rasat. Eller kyrkan.
- Men vi har ändå haft fantastisk tur, trots allt, säger han. Vi har nu information om alla projekt och vi har förlorat två barn. Michel här och en sexårig flicka i Dano.

Men den tidigare rätt trygga och fungerande tillvaron på Maison d'Enfants har plötsligt bytts ut mot osäkerhet och rädsla. Barnen går inte i skola längre, alla tvingas sova utomhus eftersom nya mindre skalv fortfarande får marken att röra på sig.
- Jag var inte så rädd under själva skalvet, berättar 14-årige Joseph Moise. Jag blev mer skraj efteråt, nu när jag vet vad en jordbävning kan göra.
Joseph drömmer om att bli pilot när han blir stor och vet att han måste studera hårt för att nå dit. Favoritämnena är fysik och matematik.
- Men min skola har rasat nu, så jag vet inte när jag kan fortsätta. Jag försöker studera lite engelska på egen hand nu.
Ingen vet när skolorna kan öppna igen. Eller när det nu krympande matförrådet kan fyllas på med nya varor. Ett tiotal säckar bönor, en säck ris, några kartonger spagetti, så mycket mer finns inte där inne nu.
- Den enda hjälp som vi har fått utifrån är från iranska Röda halvmånen, säger 27-årige Joad Jeune, som hjälper till på barnhemmet. Vi behöver så mycket; mat, drivmedel, rent vatten, sandaler, antibiotika.
Även själva barnhemmet klarade skalvet. Det enda som syns är några sprickor i sovsalen och i skolbyggnaden. Foto: Jörgen Hildebrandt Den muslimska organisationen levererade tält till det kristna barnhemmet i söndags. Iranier vet alltför väl vad jordbävningar ställer till med.

Ett problem för barnhemmet är att haitier i grannskapet kan få för sig att det finns mängder av mat och förnödenheter härinne. En frestelse som kan bli svår att motstå om det vill sig illa.
- Vi har haft en del personer som har stått och kikat in över muren, men ännu har inget allvarligt hänt, säger Joad Jeune.
- Vi har ingen vakt här. Det är jag och några av de äldre pojkarna som får försvara barnen. Men några vapen har vi förstås inte. Bara våra nävar och några ficklampor.
Barn som snabbt tvingas att bli vuxna råder det ingen brist på i Haiti. De har blivit ännu fler efter jordskalvet.