Klockan 15.02 kom beskedet från Håkan Juholt på en presskonferens i gallerian Flanaden i Oskarshamn: han avgår som partiledare med omedelbar verkan. Efter att ha läst upp ett kort meddelande lämnade han presskonferensen utan att svara på frågor.
Men det innebär inte att partiet kan slå sig till ro. Nu börjar processen med att ta fram en efterträdare som kan vinna valet 2014 - och det var sannerligen allt annat än friktionsfritt förra gången.
Faktum är att Juholt blev vald just därför att processen att välja en ny partiledare inte fungerade. När falangerna inte kunde enas om en kandidat kuppades han in i sista stund som det minst dåliga alternativet.
Vägen till att hitta en valvinnare kantades av hemliga pakter, dolkstötar och falangstrider i det dolda. Ingen ville, eller vågade, ställa sig upp och kandidera öppet. Partikulturen i Socialdemokraterna förordar nämligen att man inte öppet säger att man vill bli partiledare. Det anses vara förmätet.

Två alternativ

Ingen i partiet vill vara med om en sådan uppslitande process igen. Därför finns det ett annat alternativ: att partistyrelsen väljer en efterträdare, som tillfälligt tar över, och sedan accepteras som ledare och väljs utan problem på nästa kongress. Så gick det till när Olof Palme mördades. En enhällig partistyrelse valde då Ingvar Carlsson till ny partiledare. Han var också bara tillfällig, men blev sedan självklar och valdes på kongressen.
Eller så kör de hela racet igen. Men denna gång kommer de nog göra som Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet gjort nyligen: uppmana folk att träda fram som öppna kandidater, som sedan frågas ut, varpå valberedningen väljer ett namn, som kongressen tar ställning till.

Snubblade på målsnöret

Och vem blir det då som tar över?
Partiet vill inte ta några som helst risker att återuppleva något som ens liknar de senaste tio månaderna. Kravprofilen kan därför sammanfattas i två ord: Juholts motsats.
Ingen trodde att Juholt skulle bli partiledare, vilket är en påminnelse om att det är svårt att förutse vem som tar över. Men det finns ändå några namn som bör ha goda chanser.
Om man backar bandet och tittar på vilka som stupade på målsnöret förra gången hittar man Thomas Östros och Mikael Damberg.
Den förstnämnde är på många sätt Juholts motsats, med kritvitt mjöl i påsen, tung regeringserfarenhet och en pedantisk framtoning. Å andra sidan har han kritiserat Juholt öppet, vilket inte har uppskattats i partiet, och han verkar ha släppt tanken på att komma tillbaka till partitoppen.

Kan locka storstadsväljare

Mikael Damberg däremot ­sitter fortfarande i partiets ­ledning.
Han är ung och står för ett nytänkande som kan locka storstadsväljarna. Men han anses också stå väldigt långt åt höger, vilket redan förra gången gjorde honom omöjlig hos vänsterfalangen. Hans historia av smutsiga SSU-strider talar inte heller för Damberg.
Veronica Palm brukar få höga siffror i opinionsmätningar i partiet. Men hon blir svår för högerfalangen att acceptera, eftersom hon står rejält till ­vänster.
Sven-Erik Österberg var också med i diskussionen förra gången, men kom allt mer att utmålas som en övergångs­lösning. Han anses inte kunna vinna val, vilket allt i slutänden går ut på.
Pär Nuder är populär i vänsterfalangen och har tyngden som krävs, men han deklarerade med extremt stort eftertryck förra gången att han inte vill.

Ingen Wallström

Thomas Bodström sägs ofta har för dålig för­ankring i partiet. Men han har en stor styrka: han kan vinna val. Bodström har ­tidigare sagt nej, men ryktet går att han är beredd att ställa upp om partiet frågar.
Ja, sedan finns det ännu fler: Tomas Eneroth, Lena Sommestad, Stefan Löfvén, för att bara nämna några.
Och så finns det ju Margot Wallström, som alla vill ha, men som sagt nej, nej och åter nej.