Det skrålar över radion.
- Det verkar vara en vägbomb, skriker någon.
Helikoptersjukvårdaren Adam Connaughton har precis börjat sitt skift och står i bar överkropp. Han slänger på sig skyddsväst, hjälm och kängor. Läkaren Andrew Chapman är redan i helikoptern och drar på sig sina blå plasthandskar. Piloterna Robin Fine och Juan Guzman kastar sig in i sina säten och Black Hawkens rotorblad börjar skära genom den varma morgonluften.

Stämningen är fokuserad. De vet att det kan handla om minuter för att patienten ska överleva. Fyra minuter senare befinner vi oss i luften ovanför Kandahar city på väg norrut. Sex minuter senare landar helikoptern. Teamet varnas om att det fortfarande kan pågå strider i närheten.
- Om de vill skjuta oss så är vi här. Vi ska ner till patienten, säger andre piloten Juan Guzman till tornet.
Adam Connaughton springer ut och möter markenheten med en bår. Från helikoptern ser vi hur en omsvept soldat lyfts upp och hur teamet på tio personer springer mot oss. De håller krampaktigt i båren. Adam Connaughton är tvungen att markera:
- Killar, nu tar vi över! Släpp taget, gestikulerar han.
De backar, men innan helikoptern lyfter tar enhetschefen piloten Robin Fine på armen och tittar uppmanande.
- Det var som att han handgripligen ville säga att nu var ansvaret för hans soldat mitt. Det var ett starkt ögonblick, säger hon senare.
Samtidigt som helikoptern lyfter börjar Adam Connaughton undersöka den 19-årige soldaten. Han säger att han känner smärta, men inte att de tar på hans kropp. Ögonen är rädda. Adam tar upp sitt hjälmvisir och tittar honom djupt i ögonen.
- Var inte rädd, vi kommer ta dig till sjukhus snabbt, skriker han över helikopterbruset.
Alla tittar på klockan. Sällan har minuter varit så långa.

När larmet om den 19-åriga soldaten kommer har vi varit inbäddade i en dryg vecka med det amerikanska medevac-teamet Dust Off vars ambulanshelikoptrar utgår från flygbasen i Kandahar. Det har varit en intensiv vecka. Den stora militära operationen i den talibantäta provinsen är i förstadiet. Civilia och soldater skadas dagligen. Dust Off får från ett till fem skarpa larm per dag. Resten av tiden spelar de spel, tittar på film, sover eller fixar på campen.
- Det är splittrat, vi vill ju göra vårt jobb och vara ute och flyga, samtidigt är det ju så, att om vi inte flyger är ingen skadad, säger piloten Juan Guzman som är en av dem vi följer.
Han och de andra i Dust Off gör det svenska soldater inte kan eftersom de inte har helikoptrar. De helikoptrar som svenska försvaret specialbeställt - för bland annat medicinsk evakuering - är försenade och regeringen talar nu om att köpa färdiga helikoptrar, eventuellt Black Hawks som Dust Off använder. Diskussionen är högaktuell och det väntas inom kort ett regeringsbeslut om hur helikopterfrågan ska lösas.

Men vad gör en medevac? Väntar på att deras egna soldater ska skadas?
- Soldaterna är bara en del av jobbet. 50 procent av våra hämtningar är afghanska civila personer. När larmet går vet vi oftast inte vilken nationalitet det är, säger Juan Guzman.
Patienterna delas upp i tre kategorier: Alpha, som ska hämtas inom den så kallade gyllene timmen, Bravo, som ska hämtas inom fyra timmar och Charlie, som ska hämtas inom 24 timmar. Begreppet "golden hour" är gammalt men aktuellt eftersom det har konstaterats att överlevnadsmöjligheterna för en traumapatient är markant större om de evakueras snabbt. Enligt major Davis som leder Dust Off-enheten överlever runt 95 procent av patienterna som når sjukhuset inom en timme.
- Det är fantastiskt. Därför är det viktigt att vi alltid är redo, om helikoptern börjar användas till annat tappar vi genast i hastighet och förlorar patienter som kunde ha räddats, säger major Davis.
Han avslöjar att USA planerar att skicka medevac-helikoptrar till Mazar-i-Sharif där de svenska styrkorna befinner sig. De bör vara på plats om en månad.
- Men det vore välkommet om svenskarna också kunde åka ut. Få länder satsar på medevac förutom USA och det vore bra om fler gjorde det, säger han.

Radion skrålar. Det är en av de första dagarna som vi följer Dust Off och det är full sandstorm. Egentligen ska helikoptrarna inte ge sig ut på grund av vädret, men patienter kommer att dö om de inte rycker ut. Svårigheterna - sandstorm, vinschning och strid - gör det till en unik evakuering. Sjukvårdaren Audrey Ramos går ut till helikoptern för några minuters ensamhet. Att vinschas ner i full sandstorm kommer att kräva fokus. Piloten memorerar en mental karta eftersom han inte kommer se något.
Medan de är i luften samlas alla i enheten runt datorerna.
- Det är fullständigt vansinnigt att göra det de gör, säger en av de andra piloterna.
Spänt följer de hur helikoptern rör sig hälften så snabbt som den brukar, hur den stannar vid platsen för explosionen och sedan åker tillbaka. När teamet kommer in på kontoret igen klappar alla om dem. De hann inom den gyllne timmen, överlevde och räddade två patienter.
- Vi behövde aldrig göra en vinschning, men en patient var svårt skadad. Han hade inte överlevt om vi inte kommit eftersom han var skjuten i bröstet och hade svårt att andas, säger Audrey Ramos.

Det är inte mycket som stoppar Medevac. Teamet pratar snarare om tidsfördröjningar i form av väntan på eskort, väderproblem och liknande. Svårigheter som de däremot ofta talar om medan de väntar på larm är kulturskillnaderna.
- Om det är en afghansk kvinna eller flicka som är patient måste de ha eskort, vilket inte alltid är lätt att hitta snabbt. Men vi har fått veta att om de åker själva med oss riskerar hon att dödas efteråt, säger piloten Robin Fine.
De har heller ingen rätt att undersöka en kvinna för att se var skadorna finns.
- Sist fick sjukvårdaren rita en streckgubbe i handen så maken kunde visa var skadorna var, så att det gick att göra ett tryckförband på ett ungefär, säger Robin Fine.
Hon säger att det kan försämra deras chanser att hjälpa patienten, men att de lärt sig en hård väg att afghanernas kultur måste respekteras.
- Vi kan sätta oss över vad som är rätt eller fel för dem. Men det är svårt ibland, säger Robin Fine.

Dust Off får larm om att en misstänkt taliban försökt plantera en vägbomb, men detonerat den och skadat sina egna händer. Några skakar på huvudet men sjukvårdaren Reese är tydlig:
- Det är en patient som alla andra.
I följehelikoptern är stämningen en annan. De lägger sig nära medevachelikoptern med sina kulsprutor beredda och dyker flera gånger för att styrkedemonstrera. Truppchefen Sherba säger att det ibland är falsklarm när talibaner skadas, så att fienden ska kunna beskjuta helikoptrarna.
- Men det ingår i jobbet och inget vi stoppas av, säger Juan Guzman.
Piloterna har också lärt sig att vara vaksamma på annorlunda hot, exempelvis flygande drakar, när de åker ut på larm om skadade talibaner.
- Det har visat sig att drakarna sitter fast i metallvajrar för att förstöra våra rotelblad, säger en pilot.
Den här gången är det emellertid ett korrekt larm. Sjukvårdaren Reese tar upp den misstänkte mannen i helikoptern, plåstrar om och för honom till det afghanska militärsjukhuset.
- Nu är det deras ansvar. Jag gjorde mitt jobb, säger han.

Den militära närvaron i Afghanistan, framförallt USA:s, får mycket kritik av såväl omvärlden som afghaner. Men Dust Off-personalen slår det ifrån sig.
- Vi är skickade av vårt land att rädda folk i fält, vilket vi gör. Om vi ska vara här eller ej är inte vår uppgift att lägga oss i, säger Juan Guzman som varit i armén i 16 år.
Men det går inte komma ifrån att deras uppdrag är dubbelt. Om de internationella trupperna inte var i Afghanistan skulle det inte finnas så många patienter att hämta.
- Fast vi plockar upp massor av afghaner som inte har krigsrelaterade skador eller som har skadats av gamla minor från rysstiden. Vi behövs. Och behövs vi inte här, behövs vi hemma, svarar Juan Guzman bestämt.

På radion låter det som alla andra uppdrag som Dust Off haft de fem dagar vi varit där. Men när teamet kommer tillbaka är de sammanbitna. De går rakt in i ett rum som de stänger dörren om.
- Ok, de förlorade patienten. Det är hårt, säger Juan Guzman.
Teamet hinner inte andas ut lång stund förrän de blir utkallade på ett nytt larm. Den här gången är det ett masstrauma med kanadensiska soldater. En bil har sprängts av en vägbomb och en av soldaterna sitter fast i bilen.
Framme på platsen lyckas sjukvårdaren Montavon krångla sig in i bilen.
- Jag förstod direkt att soldaten var död. Men alla andra i hans enhet stod där och hoppades att han skulle överleva. Jag låtsades som att det fanns hopp och lyckades få ut honom ur bilen och upp i helikoptern. De ska vara kvar där ute och jag kunde inte ta från dem deras strimma av hopp genom att säga att han redan var död. Men det här är en riktigt dålig dag. Två förlorade patienter, säger Montavon ilsket.

Lite senare den dagen kommer kapten Robin Fine med iskaffe till det flygande teamet. Alla vet att smärtan måste läggas bakom dem, men alla förstår vad de går genom. Detta är den värsta delen av jobbet. Det finns ingen som inte har något uppdrag de inte kan glömma.
- Jag minns särskilt en amerikansk soldat som förlorat alla sina lemmar, hela sin framtid. Jag glömmer honom aldrig, säger sjukvårdaren Ramos.
- Jag tycker det är värst med barnen. Häromdagen hämtade vi en flicka som skadats i en vägbomb. Att lämna henne till det afghanska sjukhuset var svårt när vi vet att de har sämre vård. Men vårt uppdrag är att göra så, säger Robin Fine.
Några dagar senare talar ingen längre om de avlidna patienterna. De har nio månader kvar i Afghanistan och det är för tidigt att deppa ihop.

Meddelandet går från Dust Off-teamet till militärsjukhuset.
Det är vår sista dag med Dust Off och det är nu vi befinner oss i helikoptern med den 19-årige amerikanske soldaten. Vi har varit i luften i 8 minuter och teamet ska lämna över patienten till sjukhuset. Det tog 25 minuter från larm till lämning. Under helikopterturen har Adam Connaughton konstaterat att soldaten är förlamad från nacken och neråt. Sannolikt kommer han att flygas till USA dagen därpå och sedan vara hänvisad till ett liv i rullstol.
Senare suckar Adam tungt.
- Efter ett uppdrag måste jag snabbt sätta punkt så att jag kan fokusera på nästa. Det är ett måste för att jag ska klara att vara helt fokuserad på att rädda nästa persons liv. Men visst det är svårt att se deras rädda ögon ibland.
Adams team hämtar ytterligare fem patienter senare samma dag. Alla når sjukhus inom en timme. Alla överlever.