Foto: Mikael Sjöberg
 Foto: Mikael Sjöberg

De ensamkommande försvinner spårlöst

Publicerad

Den lilla, runda trähyddan på lekplatsen i Stadsparken mitt i centrala Uppsala rymmer precis en liten, hopkrupen människa.

– Det var kallt om natten, och jag var rädd, säger Ali och visar upp vad som var hans hem.

Han är ett av 1 500 ensamkommande barn som de senaste åren bara försvunnit från boenden och förläggningar över hela landet.

Snart kan de vara dubbelt så många.

– Den är ommålad med ny färg, säger han och stryker fingrarna över de barnsliga färgtonerna som täcker trähyddans tak och väggar.

Några konstgjorda palmer skjuter upp ur marken för att ge den populära lekparken i centrala Uppsala en känsla av solig söderhavsö från något av Pippi Långstrumps äventyr. Men i stället för tropisk värme biter kylan tag i fingrarna redan tidigt under kvällen och stadstrafiken susar oavbrutet i bakgrunden.

– Det var kallt och jag var rädd. Rädd för att polisen skulle komma och att jag skulle skickas hem, säger han.

Vi kan kalla honom Ali, men han heter egentligen något annat. Han kom som ensam 16-åring - ursprungligen från Afghanistan.

Tog sig via Iran över bergen till Turkiet. Med båt och insmugglad i lastbil fortsatte flykten upp genom Europa, Sverige och slutligen till Uppsala utan någon annanstans att gå om natten än till den lilla trähyddan i Pippi-land.

Det värsta var inte kylan om nätterna när han drog täcket tätt åt sig utan tankarna som dök upp, säger han.

– Jag tänkte hur det skulle vara om jag skickades tillbaka till ett annat land, helt ensam, utan några vänner.

Lekhyddan i centrala Uppsala har blivit Alis hemFoto: Mikael Sjöberg

1 500 ensamkommande barn

Hur många ensamkommande barn som lever under jorden i Sverige vet ingen. Migrationsverket har bara uppgifter om de unga som sökt asyl och därefter försvunnit.

Mellan åren 2010 och 2014 försvann drygt 1 500 ensamkommande barn. Håller trenden i sig också i år kommer antalet försvunna asylsökande barn och unga snart vara dubbelt så många.

Men de som myndigheterna känner till är samtidigt långt i från alla.

– Det som hänt i år är att den grupp som inte ens kommit till samhällets kännedom har ökat, säger Kjell Terje Torvik, nationell samordnare på Migrationsverket för ensamkommande barn.

– Det är en grupp som vi inte ens har en siffra på. De har aldrig kommit in i systemet, säger han och beskriver situationen som alarmerande.

– Nu kommer barn i bussar till Stockholm, bussar som de bara har klivit på någonstans utan att vi vet vem eller vilka det är. Det är en ganska stor del barn som bara flyter omkring i samhället.

Och barnen som inte någon känner till kommer inte påverkas av de regler som offentliggjordes av politikerna tidigare i veckan.

Sover i parker

En del av de försvunna barnen bor hos vänner och bekanta. Det är också vad de nästan alltid uppger själva. Även för oss. Men alla vi talar med som arbetar med frågan tror att det bara är en del av sanningen.

Likt Ali sover de försvunna barnen i parker eller i enkla tältläger på undanskymd plats i staden. Andra vi mött under kvällar och nätter berättar hur de fått plats på härbärgen avsedda för vuxna och missbrukare, hur de tvingats sova på gatan eller under broar mitt i staden.

Riskfyllda miljöer.

– Det är bara att gå till Centralen i Stockholm så vet man att de här ungdomarna är väldigt exponerade. Om det finns en vuxen som vill någonting dåligt mot dem så kan de tyvärr med ganska enkla medel få med sig de här ungdomarna. Det är vår farhåga, säger Kjell Terje Torvik.

"Röker när han mår dåligt"

Strax utanför spärrarna till Centralen i Stockholm, den del som vetter ut mot Sergels torg, Plattan, står Masoud med tre vänner.

Han har rört sig här i flera år. I dag är han 21. Två av vännerna vid hans sida ser ut att vara minst fem år yngre, och kan nästan ingen svenska.

Liksom de allra flesta vi möter är de inte intresserade av att ha sina namn eller sin bild publicerad. Det skapar bara problem för dem – både i livet på gatan och i eventuella kontakter med myndigheterna.

Yngsta flyktingpojken vid Plattan i Stockholm var sju år, berättar Johanna Brixander, arbetsledare för Skyddsvärnets projekt Safe Stockholm.Foto: Mikael Sjöberg

Men vi ser dem flera kvällar vid plattan. En av dem har berättat i polisförhör, i samband med att han greps på en offentlig toalett alldeles i närheten påverkad av spice, cannabis och andra preparat, att han lever som hemlös och har varit ensam på flykt i flera länder sedan 13-årsåldern.

"Han säger att han inte är beroende av narkotika men röker när han mår dåligt", skriver en av de ingripande polismännen i rapporten.

Masoud, 21, själv berättar att han ska till ett nytt jobb morgonen därpå. Han heter egentligen något annat och kom från Iran som 15-åring men hamnade i en liten ort i Värmland.

Och gjorde sedan allt för att ta sig därifrån.

– Jag kommer från en storstad i mitt hemland, säger han med blanka, mörka ögon.

– Jag måste ha ljudet runtomkring mig, bilarna, trafiken. Det var bara skog där jag hamnade. Allt var för lugnt. Tyst och ensamt. Då börjar man tänka och få dåliga tankar.

Tankar om vadå?

– Om att man är ensam och om alla valen man gjort, säger han.

Kompisen vid hans sida är några år yngre. Han är från samma del av Mellanöstern men är mer tystlåten. Han kom också ensam till Sverige. En blond tonårsflicka står vid hans sida och lyssnar utan att säga något. Hon drar in i Pressbyrån intill. Köper ett paket cigaretter som hon sträcker över till en av killarna som inte ser ut att ha åldern inne.

– Hon är min före detta. Jag bodde på gatan och på härbärge, säger han.

Den före detta flickvännen ger ett förvånat ansiktsuttryck:

– Gjorde du?

– Ja, det va ju då jag ringde dig, säger den tidigare pojkvännen och skrattar.

Sjuåring kom själv

Vid spärrarna intill ingången som leder ut på plattan står personalen från Skyddsvärnet i orange och svarta jackor.

Johanna Brixander är arbetsledare för Skyddsvärnets projekt Safe Stockholm som dagligen arbetar med ungdomar runt Plattan.

Hon berättar att den yngsta som hon kommit i kontakt med var en sjuårig marockansk pojke som inte visste vart han skulle ta vägen.

– Vi ser dem komma hit och hur en del träffar äldre personer som vi vet sedan tidigare sysslar med dåligheter. Med narkotika och kriminalitet, säger Johanna Brixander.

Ensamma och inspärrade

Enligt färska uppgifter från Statens institutionsstyrelse, SiS, har 162 ensamkommande barn tagits in för vård på någon av landets SIS-institutioner under årets första nio månader.
Det är betydligt fler än vad som vårdades under hela förra året och gör gruppen starkt överrepresenterad. Åren tidigare har det, enligt Judith Hadnagy på SiS, rört sig om ett femtiotal varje år.
Två av tre nyintagna i år kommer från Marocko eller Algeriet, vilket gör den förhållandevis lilla gruppen av ensamkommande starkt överrepresenterad. Från Eritrea, Somali och Syrien finns bara enstaka personer. Afghanistan står för 13 procent.

De flesta ensamkommande barn och ungdomar som de möter vill bara ha hjälp. Få sig någonstans att sova eller en försörjning.

Många har avvikit från något boende, inte sällan från mindre orter uppåt i landet, men ångrat sig efter ett tag och sökt deras hjälp.

– Under sommaren exploderade det med många unga från Nordafrika - Marocko och Algeriet, säger Johanna Brixander vid spärrarna men säger att det lugnat sig på senare tid.

Om det är för att de nordafrikanska ungdomarna faktiskt blivit färre eller om de är på andra ställen nu vet hon inte.

– De som vill hålla sig undan gör nog det. De är så snabba och försvinner bara, säger hon.

Socialjouren i Stockholm fick upp ögonen för de marockanska och algeriska ungdomarna redan runt juletid för två år sedan då allt fler nyanlända ungdomar från de länderna sökte upp fältarbetare för att få hjälp med tak över huvudet.

Till skillnad från övriga ensamkommande barn som lever på gatan har den nordafrikanska gruppen, ofta en bakgrund i kriminalitet och ett liv på gatan redan i hemlandet och har levt så på en mängd platser i Europa - innan de kommer till Sverige.

Stal plånbok inför poliser

Klockan är tio över fyra på lördagsmorgonen den 25 juli när övervakningskamerorna utanför Centralstationen i Stockholm fångar en ung fingerfärdig ficktjuv på bar gärning.

En kraftigt berusad man på hemväg från krogen blir omkramad av en kille klädd i lång militärgrön jacka. På övervakningsfilmen syns hur killen i jackan fiskar upp det inte ont anande offrets plånbok ur byxfickan på jeansen.

Vakterna på Centralstationen har sett allt och killen i den gröna jackan grips. Plånboken hittas i hans fickor tillsammans med en lite plastpåse med marijuana.

Adam syns stjäla en plånbok från en berusad person

När han förhörs av polisen är det som 16-årige marockanske medborgaren Adam. Han berättar hur han kom till Sverige för tre månader sedan. Hur han har levt på gatan i flera länder, i Libyen, Spanien, Belgien, Tyskland och nu också i Sverige.

– Jag har sovit på gatan, ibland i moskén, ibland bredvid kyrkan säger han till polismannen på andra sidan förhörsrummets bord och ber honom att få hjälp att åka hem till Marocko igen:

– Jag vill inte längre leva det här eländiga livet, säger han.

På polisstationen tas ett fotografi av honom, en så kallad daktningsbild. Men i stället för ett namn och personnummer har någon av polismännen med penna skrivit ordet "okänd" på en whiteboard bakom honom.

Bilden skickas ut till alla polisdistrikt i landet. Och i Göteborg blir det napp. Men där känner man Adam under minst två andra namn. Han visar sig vara identisk med en 16-åring som rymde tre veckor tidigare från en låst institution på Sagåsen utanför Göteborg.

Han låstes in misstänkt för att ha sparkat och spottat på poliser som transporterat honom till psykakuten i Göteborg, för flera stölder och för att tillsammans med en annan ensamkommande kille ha brutit sig in i en husvagn vid Mölndals kyrka, söder om Göteborg och övernattat där.

"De äldre är dåliga förebilder"

Efter kontakter med tysk polis visar det sig att de knyter den påstått 16-årige Adam till en tre år yngre man, med ett helt annat namn, dömd för en serie brott i Tyskland.

Patrick Ungsäter är chef för Gränspolisen i Stockholm och vill se bättre sätt att bestämma åldern på de brottsaktiva ungdomarna de möter.

– Problemet som ofta uppstår är att de lite äldre är dåliga förebilder för de yngre och att de äldre på olika sätt får de yngre att börja med den här typen av brottslighet, säger Patrick Ungsäter.

– När de äldre begår brott och ljuger om namn och uppger att de är under 18 år blir de utsläppta bara. Med en bättre åldersbestämning får man bort förebilderna och då får man en påverkan på de yngre i gruppen. Sedan är det allmänt viktigt att få veta hur gamla barnen är.

En förbättrad åldersbestämning är ett av de förslag på skärpta regler kring flyktingmottagande som regeringen presenterade på en presskonferens tidigare i veckan. Samtidigt är delar av läkarkåren skeptisk till de metoder som i dag finns för att avgöra åldern. Det sker helt enkelt inte tillräckligt rättssäkert.

I en underrättelserapport, ”Brottsaktiva minderåriga utan permanent hemvist och utan vårdnadshavare i Sverige”, som Gränspolisen i Stockholm tagit initiativ till pekas gruppen av ensamkommande nordafrikanska ungdomar ut som särskilt utsatta och kriminellt belastade.

Brottsaktiva gatubarn i Stockholm

I en underrättelserapport, "Brottsaktiva minderåriga utan permanent hemvist och utan vårdnadshavare i Sverige", som Gränspolisen i Stockholm tagit initiativ till pekas gruppen av ensamkommande nordafrikanska ungdomar ut som särskilt utsatta och kriminellt belastade. Underrättelserapporten anger 142 brottsmisstänkta ensamkommande barn från Marocko och Algeriet som tillsammans står för 587 brottsanmälningar.

– Vi har sagt att det finns ungefär 200 barn i city i Stockholm som är i kategorin som rör sig i gatumiljön frekvent och som riskerar att begå brott eller utsättas för brott. Vi ser också att de återkommer i brottslighet oftare än andra, säger Patrick Ungsäter.

Narkotika vanligaste brottet

De marockanska ungdomarna kommer i regel från mycket svåra förhållanden. De har ofta levt på gatan i hemlandet och har hunnit passera flera europeiska länder innan de når Sverige. Underrättelserapporten anger 142 brottsmisstänkta ensamkommande barn från Marocko och Algeriet som tillsammans står för 587 brottsanmälningar.

De flesta brotten är kopplade till missbruk och behovet att få pengar för överlevnad, men det finns också annan kriminalitet.

– Vanligaste brotten är narkotika, stölder av olika slag och ofta enklare våldsbrott. Sedan finns det några uppmärksammade sexualbrott, något grövre våldsbrott men det är förhållandevis få egentligen, säger Patrick Ungsäter.

Gruppen är också starkt överrepresenterad på Statens institutionsstyrelse SiS, institutioner över landet.

Enligt färska uppgifter från SiS har 162 ensamkommande barn tagits in för vård på någon av landets SIS-institutioner under årets första nio månader.

Det är betydligt fler än vad som vårdades under hela förra året. Åren tidigare har det, enligt Judith Hadnagy, rört sig om ett femtiotal varje år.

Två av tre nyintagna i år kommer från Marocko eller Algeriet, vilket gör den förhållandevis lilla gruppen av ensamkommande starkt överrepresenterad. Från Eritrea, Somali och Syrien finns bara enstaka personer. Afghanistan står för 13 procent.

– En del har hållit på så här i flera år och åkt från land till land. En del av ungdomarna har inte ens vetat var de hamnat, säger Judith Hadnagy från Statens institutionsstyrelse och menar att myndigheterna har svårt att veta vad de ska göra åt dem.

Övervakningskameran från den fashionabla klädbutiken fångar två av de 200 gatubarn som tros leva i Stockholm och återkommer i kriminalitet.

Väntar på 98 ensamkommande

Ett tåg från Malmö rullar in på Stockholms central nästan två timmar försenat. Polisen spärrar av nere i trappan upp till perrongen.

Men vi släpps förbi.

Enligt frivilliga på plats väntas 98 ensamkommande komma med tåget och socialjouren, polis och Migrationsverket försöker fånga upp så många det bara går.

– Det kan bli lite kaos, säger en man i märkt skägg från frivilligorganisationen Refugees welcome

– De måste söka igenom tåget. De gömmer sig och är rädda för vad som ska hända dem när polisen kommer. Men de ska köras till boenden när de är för unga.

Uppe på perrongen och en trappa upp mot Klarabergsviadukten träffar vi Ali från Uppsala igen.

En gång för tre år sedan var det han som kom ensam med tåget från Malmö central till Stockholm. Han berättar att äldre vänner eller bekanta från hans hembygd stod och väntade på honom.

Nu är det Alis tur att vänta på en yngre ensamkommande kille.

– Hans bror bor i samma by som jag kommer ifrån och han messade mig att han skulle komma.

Ali har lovat ta hand om lillebrodern när denne slutligen tagit sig hela vägen fram till Stockholm.

– Vissa tänker att de inte har någon som kan möta dem, säger han.

Pojken ser inte en dag ut över 14-15 och personalen för socialtjänsten förklarar att Ali och hans vänner inte kan ta med sig den nyanlände vännen. Alla under 18 är socialjourens ansvar.

Vännerna protesterar. Diskussionen pågår under lång tid utan att vara hetsig.

De får vet att de kan träffa sin kompis på boendet. Och till slut går de skilda vägar.

Några dagar senare när vi träffar Ali säger han att han inte fått tag i den nyanlände killen. Han svarar inte längre i telefon.

Han visar oss vägen till den lilla hyddan i Stadsparken och berättar att han försvann från sitt boende när han som 16-åring fick besked att han inte fick stanna i Sverige.

Han bodde då på ett hem för ensamkommande pojkar i norra delen av Sverige.

Han tog tåget söderut till Uppsala. Där hade han vänner som han kunde bo hos under en tid. Men när det inte gick hamnade han till slut i den lilla hyddan i stadens stadspark. Enligt de som arbetar med hemlösa, ett känt tillhåll för de utan bostad.

I en av de sociala myndigheternas rapporter från tiden efter att Ali lämnat hyddan på lekplatsen i centrala Uppsala beskrivs hans umgänge som olämpligt för honom.

Men för Ali var vännerna gemenskapen och sista hjälpen. När han inte kunde bo och sova hos vännerna längre fick han hjälp med ett stort täcke, en flaska vatten och lite bröd. Och hittade med vännernas hjälp den lilla hyddan på lekplatsen.

Han säger att han försörjdes av vännerna under den tiden, med mat och kläder.

Att söka hjälp från sociala myndigheter eller polis fanns aldrig på kartan:

– Nej, då hade de skickat i väg mig till något land, där jag skulle vara ensam, säger han.

När vi frågar honom om han inte tvingades begå brott eller om han levde med andra som begick brott, säger han nej och vänder bort blicken.

"Tilltron till myndigheterna är ungefär noll"

– Kommer du från ett land som till exempel Afghanistan är tilltron till myndigheterna ungefär noll. Man litar hellre på sina nära och kära, säger Kjell Terje Torvik, nationell samordnare på Migrationsverket med ansvar för arbetet med ensamkommande barn.

– Många barn vittnar om att de inte vet vem som är polis, vem som är socialtjänst eller från Migrationsverket när de är sin första tid här i Sverige. Allt blir till myndigheter.

Av de barn som kommer i kontakt med myndigheterna och söker asyl finns det, enligt Kjell Terje Torvik, i huvudsak två olika grupper.

En grupp försvinner ganska omedelbart efter att de har gett sig till känna i landet. I bland redan efter någon eller några dagar. I de fallen kan det röra sig om trafficking eller människohandel av något slag.

– De ger sig tillkänna för att göra sin vistelse legal men det kan finnas ett annat syfte bakom deras resa. Någon vuxen eller annan vill göra något annat med barnet. Då har vi en ganska stark indikation på att här är det något som inte står rätt till, säger Kjell Terje Torvik och nämner situationen för ett par år sedan då just kinesiska barn sökte asyl i Sverige och andra länder för att kort därpå försvinna till England där de användes som billig arbetskraft.

Den största gruppen gör som Ali i Uppsala och väljer att försvinna en bit in i asylprocessen, efter att ha fått ett negativt besked om att de inte kommer få stanna i landet.

– En del av dem finns troligen inte ens kvar i Sverige, säger Kjell Terje Torvik.

"Jag ville ha en ny framtid"

Telefonsamtalet över Facebook är svajigt. Linjen bryts gång på gång och Youssef Ramdanis röst hörs bara svagt, som från någonstans långt borta.

Han var 17 år då han för två år sedan kom från Västsahara till Sverige och placerades på ett hem för ensamkommande flyktingbarn. Sand och öken byttes mot ett grönt slättlandskap i en västsvensk ort med 1300 invånare.

– Jag ville ha en ny framtid, ett bättre liv och kunna göra det man vill. Kunna bygga ett liv som håller, i Västsahara finns ingenting av det där. Det är som en annan värld, berättar Youssef när telefonlinjen bär fram hans röst igen.

Youssef Ramdani

I Sverige tränade han i det lokala fotbollslaget, gick i skolan och fick vänner. Det gick bra i skolan. Matten var ett favoritämne.

Men en dag dök Youssef inte längre upp i skolbänken Han saknades i omklädningsrummet inför fotbollsträningen.

Han försvann och blev en siffra i Migrationsverkets statistik över försvunna ensamkommande barn och unga.

Två år senare berättar nu Youssef vad som hände.

Kort före det att han försvann hade han fått besked om att han inte skulle få stanna i Sverige.

– Jag visste att de skulle komma för att utvisa mig, men inte när. Jag var livrädd för att de skulle skicka tillbaka mig till Västsahara. Jag kan inte leva där och det var mycket tankar, på nätterna, i skolan. Det gick inte mer, säger han och berättar hur oron gnagde och växte.

En dag packade han ner det allra nödvändigaste av sina saker, stack från boendet och hamnade i Göteborg.

Det var vinter och kallt. Youssef säger att han sov under bar himmel några nätter. Satt på parkbänkar, tillbringade tid inne på centralstationen när den var öppen och i trappuppgångar nattetid.

Under ett par veckor var han som hemlös i Göteborg.

– Jag minns att det var kallt men det var som att man inte kände kylan. Det är de andra problemen som skaver mest. De överträffar kylan.

Två år efter att han försvann har Expressen hittat honom. På Las Palmas.

Youssef arbetar på ett kebabställe och har tak över huvudet. Har framtidsutsikter och hopp.

– Jag mår bra här. Jag är väldigt glad, säger han och berättar att han med vänners hjälp lyckades ta sig från Göteborg till Barcelona. Därifrån har han sedan sökt sig till Las Palmas.

Han talar flytande spanska och beslöt sig för att börja om på nytt.

Men i tankarna finns Sverige kvar.

– Från dag ett har jag behandlats väldigt bra och jag hade velat stanna där. Jag kommer alltid att vara tacksam, orten behandlade mig som en son, mer eller mindre. Jag mår bra här men skulle vilja återvända i framtiden, säger Youssef och tillägger:

– Människorna i Sverige är mycket fina. Det bor så mycket godhet och omtanke där att det inte går att beskriva. Det är synd att situationen är som den ärmen det kunde ha gått värre för mig. Jag har haft mer tur än många andra.

"Det blev problem"

Tillbaka på toppen av den stora trappan som leder ner till Sergels torg kommer Masoud, som lämnade ett boende i Värmland, med sina vänner igen.

Det är onsdag kväll. Isande kallt och de har varit runt på olika platser i Gamla stan.

– Vi har druckit öl, säger han med blanka ögon och andedräkten stickande av alkohol.

Hur gick det med jobbet, frågar vi. Men vet egentligen redan svaret.

– Det blev problem, säger han och berättar att han inte gick dit.

Säger att han hade ont i foten och mäter upp en alldeles för stor svullnad mellan händerna för att det ska kunna vara sant.

Både han och vi vet att det inte är det verkliga skälet till att han inte åkte till det där jobbet under morgonen.

Vännerna drar i honom. De vill åka vidare. Masoud säger till dem att vänta och att han snart kommer.

– Jag borde aldrig åkt hit, säger han vänd till oss.

– Jag vill inget hellre än att lämna Stockholm. Det blev bara skit.

Daniel Olsson
Daniel Olsson

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst idag