Den tyska veckotidningen Der Spiegel rapporterade om problemet i förra veckan. Om hur unga män misshandlade en pensionär. Om hur unga män slåss, rånar, sparkar, misshandlar, knivskär, skjuter, dödar…
Unga män är livsfarliga. Det gäller i Sverige lika väl som i alla andra länder – men tar vi problemet på allvar?
Tja, inte vet jag.
Däremot vet jag att de unga män som dömdes för att ha dödat Riccardo Campogiani – enligt min uppfattning mord! – hamnade i bråk igen så sent som i lördags. Slagsmål, misshandel. Jag tar inte ställning i skuldfrågan, men tre fakta framgår tydligt:
Föräldrarna lyckades inte förhindra att det blev bråk igen.
Polisen fanns i vanlig ordning inte till hands.
Och viktigast: om pojkarna suttit inne hade det som hände inte hänt.
Jag menar: de var faktiskt dömda för brott. Inte misstänkta, inte i väntan på rättegång utan dömda. Alltså borde de hållas undan gatan – och sina egna och andras aggressioner – tills högre rätt fällt eller friat. Jag är säker på att majoriteten av svenska folket tycker som jag. Den som är dömd till ”sluten ungdomsvård” (ett slags fängelse) ska också sitta inne. Inte vara ute. Inte slåss på gatan.

Sen bör myndigheterna tänka djupt och länge på en rapport som alldeles kom bort
i samband med Kungsholmen och Rödeby. Rapporten sa, i korthet, att mellan 50 och 80 procent (!!!) av de som dömts till sluten ungdomsvård återfaller. Alltså: efter den så kallade vården (ordet straff får vi ju inte nämna) så fortsätter vederbörande unga män att slåss, sparka, knivskära och förstöra livet för andra. Och sig själva. Det är fel, det är skandal att ett problem av sådan omfattning i stort sett tigs ihjäl. Tänk på Riccardo, som sparkades ihjäl, och hans familj – och alla andra inblandade familjer – så förstår ni vad jag menar.

Överhuvudtaget förefaller det mig som om vi är på väg att förlora kampen mot buset. Det som händer den som vill åka buss i Stockholm – en bild ur vardagslivet – ger ett besked som vi alla, inte minst de äldre, borde uppleva som djupt skrämmande. Man får åka buss om man sms:ar till SL inom en timme före avgång och sen visar föraren mobilen. Annars måste man ha köpt biljett till exempel på Pressbyrån.
Låt oss se vad detta betyder. En äldre människa som inte har råd med mobil kan inte sms:a. Bor han eller hon utanför innerstan kan det vara mil till närmsta kiosk. Man behöver med andra ord bil för att kunna åka buss. Eller rakare sagt: många av de människor som bäst behöver bussen kan inte utnyttja den. Varför?
Jo: bussförarna har blivit rånade så ofta att det som kallas ”kontanthantering” har stoppats av facket och SL:s ledning. Man kan säga att det är bra att vi närmar oss det kontantfria samhället. Samtidigt är det väl ett enormt misslyckande för samhället att en svensk människa – eller turist eller vad ni vill – inte för svenska pengar kan köpa en biljett på bussen?
Betyder det inte – tänk efter ordentligt här! – att ytterligare en del av vår rörelsefrihet har försvunnit.
Ytterligare en seger för buset, hänsynslösheten och polisens och det civila samhällets vanmakt.