ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
Henryk Grynfeld, 65, ursprungligen från Polen möter judehatet på nytt i Malmö. Foto: Karl Melander
Henryk Grynfeld, 65, ursprungligen från Polen möter judehatet på nytt i Malmö. Foto: Karl Melander

De är offren för judehatet i Malmö

ANNONS:

MALMÖ. Eleverna bildade talkör utanför klassrummet: "Jävla jude! Jävla jude!"

Kvar där inne stod juden - den 65-årige läraren Henryk Grynfeld.

I förra veckan hände något unikt: supermakten USA läxade upp en svensk kommunstyrelseordförande. Ilmar Reepalus språkbruk är antisemitiskt, menar Obamas sändebud.

I skuggan av de politiska grälen finns vardagsverkligheten för Malmös judar.

En verklighet där spelarna i den judiska fotbollsklubben SK Hakoah får höra att de är "judejävlar". Där 14-årige Jonatan skulle vilja bära kippa - men inte vågar. Och där Henryk Grynfeld konstaterar att judehat är en del av hans arbetsmiljö i Rosengårds skolor.

Hemkunskapslektionen på Örtagårdsskolan i Malmö urartade. Åttondeklassarna kastade saker och hällde diskmedel på golvet. Läraren Henryk Grynfeld såg ingen annan råd än att avbryta och ställa in lektionen.

Utanför klassrummet samlades hans missnöjda elever.

Någon började.

En enkel ramsa.

Fler stämde in.

Snart hördes en taktfast talkör från korridoren:

- Jäv-la jude! Jäv-la jude!

Jävla jude.

 

Hur många gånger har 65-årige Henrik Grynfeld hört de orden i sitt liv? Han har tappat räkningen.

I uppväxtens Polen hörde han historierna om grymma judar som blandar barns blod i påskbrödet, berättelserna om att "judarna dödade Jesus".

I slutet av 1960-talet, inte många år efter att nazisternas ugnar i Auschwitz slocknat, gick en antisemitisk utrensningsvåg genom det polska samhället. Judar förklarades oönskade och utestängdes från universiteten.

 

Den då 23-årige Henryk Grynfeld fick sparken från jobbet som hamnkontrollant i Szczecin. Hans arbete ansågs som alltför viktigt för innehas av en jude.

Under det senaste decenniet har judehatet åter börjat skölja över Henryk Grynfeld. Nu i Sverige - det land som år 1970 blev hans tillflyktsort undan förföljelsen i Polen.

- I Polen var jag "jävla jude". När jag kom till Sverige blev jag "jävla polack". Nu är det tillbaka till "jävla jude" igen.

 

Under sina år i Sverige har Henryk Grynfeld jobbat som kock och lärare. De senaste tolv åren har han undervisat högstadieelever på Rosengård i hemkunskap och SO-ämnen som religion, samhällskunskap och historia.

När han rör sig i korridorerna på Örtagårdsskolan och Apelgårdsskolan pekar elever och säger "yahoud" - det arabiska ordet för jude.

- Det är det som är mest känt om mig: att jag är jude. Till och med småbarnen i fjärde klass, elever jag aldrig haft, kommer fram och frågar: "är det du som är juden?"

Inte sällan kommer hatet i öppen dager.

- "Vi ska döda alla judar!" sade en elev till mig.

 

Ibland noterar han mer positiva fördomar. En elev sökte upp honom på rasten, ville ha visa råd om svåra livsfrågor. Varför just jag? undrade Henryk Grynfeld. Jo, judar är smarta, förklarade eleven.

De flesta av Henryk Grynfelds elever kommer från familjer med bakgrund i Mellanöstern. Svenskkunskaperna är ofta skrala. Han märker att barnen tittar mycket arabisk tv.

- De ser program som ibland har samma juderetorik som tyska nazister hade. Syrisk tv visade tunnor med spikar i. I tunnorna lade judar de barn vars blod skulle blandas i påskbrödet, meddelade tv-kanalen.

 

Henryk Grynfeld gillar många elever och vill inte dra alla över en kam. Han är noga med att lyfta fram ungdomar som opponerar sig mot sina judefientliga klasskamrater.

- Det är en väldig massa muslimska barn som säger till de andra att rasism är "haram" [förbjudet enligt islam]. De ställer sig på min sida.

Trots antisemitismen gillar Henryk Grynfeld arbetet så mycket att han fortsätter jobba, fast att han egentligen gick i pension förra året.

- Eleverna laddar mina batterier.

 

Den som besöker Örtagårdsskolan med Henryk Grynfeld förstår vad han menar. Han får mycket kärlek av sina elever - också. Tuffa killar kommer fram, vill kramas.

- Jag har jobbat i Lund, det var som ett paradis. Men jag uppskattar när det är lite tufft.

En enda gång har han varit rädd under sina år på Rosengård. En elev i nian hade slagit sönder skolans hiss. Henryk Grynfeld vittnade, eleven fick betala skadestånd.

Ett par år efter rättegången cyklade Henryk Grynfeld genom Rosengård. Plötsligt dök killen som blivit fälld upp. Han hade kompisar med sig och ropade:

- Henryk, jävla jude, du vittnade mot mig. Du ska fan få!

Henryk Grynfeld cyklade snabbt.

Han klarade sig.

 

Jag talar med två andra judiska lärare i Malmö: Lena, i 40-årsåldern, och 29-åriga Sofia.

Båda har slutat på skolor för att de inte stod ut med judehatet. Båda har andra namn i verkligheten. De känner sig för utsatta för att figurera öppet i tidningen.

Lena bor vid en skola. Hennes hus har bombarderats med ägg och hennes tolvårige son har fått stryk. "Jag känner för att slå en judejävel!" ropade en av sonens plågoandar innan han gick till attack.

- Det finns elever som ropar "där kommer judejävlarna!" när jag promenerar med min familj, berättar Lena.

 

Förra sommaren slutade hon sin tjänst. På sin nya arbetsplats, en förskola, hemlighåller hon sin judiska identitet.

- Det är jobbigt att liksom vakta sin tunga. Men jag vågar inte utsätta mig för risken att trakasseras igen, säger Lena.

29-åriga Sofia märkte starkt antisemitiska idéer redan som praktikant från Lärarhögskolan. På en innerstadsskola i Malmö hörde hon barnen håna judar och sprida historier om judars blodtörst. Vissa elever manade: drick inte Coca-Cola!

- De sa att israeliska soldater tagit palestinska barn och lagt blodet i Coca-Cola, berättar Sofia.

När hon bad sina elever att rita bilder av judar så blev det monsterbilder, varelser med ondskefulla ögon.

Ingen visste att Sofia var judinna.

 

Men plötsligt, på en SO-lektion, brast det för henne. När en elev sa "vi vill döda alla judar" släppte Sofia bomben:

- Då kan du börja med mig.

Det blev tyst i klassrummet. Var det ett lärartrick? Ett sätt att få eleverna att tänka efter?

När en elev till slut frågade "är du jude?" hörde Sofia sin morfars röst i huvudet. Morfar hade överlevt Förintelsen och sedan förföljts på nytt i Polen. Under hela Sofias uppväxt i Malmö hade morfar och mormor inpräntat: "Säg aldrig att du är judinna".

- Jag hade tänkt: "de är krigsskadade, klart att man inte behöver dölja att man är jude". Nu förstod jag plötsligt.

 

Men Sofia ville vara ärlig. Ja, jag är judinna, sa hon. En elev var klentrogen: "Men du är ju snäll!" Andra skämdes, sade förlåt: "Vi menade inte dig".

Två tjejer började gråta, Sofia grät också. Lektionen slutade i kramar.

Fast något var förändrat, märkte Sofia under de följande veckorna. Elever slutade komma på hennes lektioner - samma killar som uttryckt hat mot judar. Andra undvek hennes blick.

En dag stod en nioårig elev som fastfrusen utanför hennes klassrum. Det var en kille som Sofia verkligen gillade, "en fantastisk unge" med hennes egna ord.

- Varför kommer du inte in? frågade hon.

- Jag får inte för mamma och pappa, svarade pojken.

- Varför inte?

Nioåringen skruvade på sig. Till slut svarade han.

- Du är jude.

 

Malmös judiska befolkning består nästan uteslutande av flyktingar och ättlingar till flyktingar.

År 1870 avskaffades den svenska lag som förbjöd judar att bosätta sig utanför de fyra städerna Stockholm, Göteborg, Norrköping och Karlskrona.

Året efter grundades den judiska församlingen i Malmö. Då bodde 200 judar i staden.

Misstron mot dem var utbredd. Lundatidningen Folkets Tidning skrev om den "svärm av judar", "krämare och schackrare", som bosatt sig i staden "till stort obehag för ordningens vänner".

 

Men Sverige var ändå lugnare än Polen, Ryssland och Ukraina. Där dödades tiotusentals judar i pogromer, blodiga upplopp som uppmuntrades av myndigheterna.

Många östjudar fann en fristad i Lund och Malmö. Församlingen växte. En grupp judar i Malmö försöker övervinna sin rädsla genom att promenera på stan med synliga judiska attribut. Foto: Karl Melander En grupp judar i Malmö försöker övervinna sin rädsla genom att promenera på stan med synliga judiska attribut. Foto: Karl Melander

År 1903 invigdes den praktfulla synagogan på Föreningsgatan, ritad i morisk stil av John Smedberg.

Synagogan i Malmö är ovanlig idag. De flesta liknande synagogor på kontinenten förstördes på 30-talet, under nazismen.

 

Även Malmö var ett starkt nazistfäste och kallades "Quislingcentralen". Under paroller som "Hejda judeinvasionen" marscherade i maj 1939 över tusen nazister genom Malmös gator.

Men ett gäng sportintresserade Malmökillar tänkte inte låta sig kuvas av nazisterna. De ville inte smyga med sin judiska identitet.

På Café Triangeln i centrala Malmö - "i ett litet ruggigt tvåvåningshus" - samlades de den 29 december 1932 för att bilda den judiska idrottsföreningen SK Hakoah.

Nästan åttio år senare stökar SK Hakoahs 34-årige tränare Daniel Krook och klubbens verklige eldsjäl, 65-årige Gert Schimmelsohn, runt i klubblokalen i en källare vid Erikslust i Malmö.

Är bollarna pumpade? Finns fika?

 

Senare på kvällen ska det bli seriepremiär i fotbollens division 6 sydvästra, en hemmamatch mot Bara GoIF.

Gert Schimmelsohn pekar på ett flak Coca-Cola.

- Där har du läsken, Daniel, till spelarna. De ska ha var sin läsk när de kommer till oss, de ska inte behöva köpa egen dricka.

Hakoah betyder "kraft" på hebreiska. I föreningens minnesskrifter kan man läsa om herrlag, damlag och knattelag, om tuffa kvalmatcher mot lag som Arlöv och Heleneholm. Ibland anar läsaren Förintelsens fasor. Som i texten om en match sommaren 1945 mot ett lag av danska judar som överlevt Nazi-Tysklands ockupation:

"Matchen var ej av någon högre kvalitet och något hårt spel förekom inte av naturlig anledning. Vi hade med oss nylonstrumpor och andra småsaker till våra danska vänner."


På väggarna i klubblokalen hänger svartvita lagfotografier. Svunna tiders Hakoahspelare står med armarna i kors.

Samtliga spelare är judar. Så var det fram till 1990-talet.

I en festskrift till Hakoahs 50-årsfirande 1982 framhåller skribenten nöjt "det stora antalet uppväxande judiska ungdomar" i Malmö och spår "ytterligare många års idrottsverksamhet".

Och visst, SK Hakoah existerar fortfarande, trettio år senare.

Men sektionerna för bordtennis, volleyboll, handboll, brottning, boxning, schack och bridge har alla somnat in. Några knattelag finns inte kvar.

Och inga judar spelar längre i föreningens enda fotbollslag.

Ändå är det judiska arvet fortfarande en del av Hakoahs identitet. På lagtröjor och strumpor finns Davidsstjärnan, och i styrelsen sitter veteraner som gärna minns klubbens historia.

En av dem är Gert Schimmelsohn.

- Visst är Hakoah en judisk klubb. Men vårt lag idag gör mig också stolt. Vi har muslimer, katoliker, folk med all möjliga olika rötter. Så ska det vara i Malmö, säger han.

 

Hakoahs spelare blir varje säsong påminda om klubbens judiska rötter, på ett olustigt sätt. Ropen om "jävla judar" har förföljt klubben i flera år nu.

Daniel Krook minns en bortamatch mot Kosova på Ellenborgs IP.

- Kosova hade 25-30 supportrar som skrek hela första halvlek. De körde det där judesnacket. Till slut rusade jag fram till dem och frågade "vad vill ni?". Då stormade de planen. Jag fick en smäll och blev kallad jävla jude.

Domaren blåste av matchen. Hakoahs spelare fick fly undan Kosovas supportrar.

Daniel Krook skrattar plötsligt till, mitt i den allvarliga diskussionen. Han skakar på huvudet.

- Det är inte klokt egentligen. Vi har inte en enda jude i laget numera. Ändå får vi det här judesnacket. Det är så tradigt, så lågt. Varför attackera människor för deras tro eller ursprung?

 

Den judiska befolkningen i Malmö krymper.

1970 hade judiska församlingen över 2000 medlemmar. Idag finns 600 kvar. Många är äldre.

Det finns naturligtvis även Malmöjudar som inte är med i församlingen. Det antalet beräknas till runt 1 500.

Trenden är tydlig: få unga judar ser en framtid i Malmö. De flyttar till Stockholm, till Lund, till Israel, till London.

Den 29-åriga läraren Sofia talar om sin kärlek till Malmö. Hon längtar alltid hem när hon är bortrest.

- Ändå tänker jag flytta om jag får barn. Jag vill inte att de ska växa upp här.

En regnig förmiddag träffar jag bröderna Jonatan och Aron Dominique. De är religiösa killar och bär både den huvudkalott som kallas kippa och tzitzit, tygfransar som hänger ner över jeansen och ska påminna om Guds bud.

- För mig är kippan en symbol för judiskhet. Ett sätt att visa vem jag är, säger 14-årige Jonatan.

Vi sitter i judiska församlingens hus. Annars hade inte Jonatan vågat ha sin kippa, säger han.

- Jag hade den i skolan i femte klass, men slutade i sexan.

 

Ungefär då började trakasserierna. De pågår ännu. Någon som mumlar "jude" när han går förbi. En tjej som vänder sig till honom och säger: "jag hatar judar". Ett gäng killar som stoppar honom när han cyklar hem.

Nästan varje vecka är det nya incidenter. 14-årige Jonatan Dominique är religiös och vill bejaka sin judiska identitet. Det är svårt när skolkamrater sjunger sånger om att döda judar när Jonatan går förbi. Foto: Karl Melander 14-årige Jonatan Dominique är religiös och vill bejaka sin judiska identitet. Det är svårt när skolkamrater sjunger sånger om att döda judar när Jonatan går förbi. Foto: Karl Melander

På Facebook skriver två skolkamrater att de vill slå Jonatan.

- En av dem skrev: "Hitler gjorde ett fel: han dödade inte alla judar", berättar Jonatan.

19-åriga brorsan Aron tar studenten i vår. Han bär alltid kippa - men den är dold under en sliten keps med favoritbaseball-laget Detroit Tigers.

 

Även Aron har hotats och kallats jävla jude av skolkamrater. En kille stegade fram, sa att han tänkte "halalslakta" honom.

I sommar flyttar Aron till Israel för att plugga hebreiska. Han blir nog kvar där.

- Malmö känns inte som en stad där man kan leva fritt som jude.

 

Bilden av Malmö som en farlig stad för judar är vida spridd.

BBC, New York Times, CNN - alla har de rapporterat om antisemitismen i Malmö.

Judiska Simon Wiesenthal Center har utfärdat en resevarning: judar bör inte resa till Malmö.

Resevarningen retar Judiska centralrådets ordförande Lena Posner-Körösi. Malmös judar lämnas i sticket, menar hon.

- Det hade varit bättre om de uppmanat varenda jude att åka till Malmö i stället. För att markera närvaro.

 

Markera närvaro: det är just vad en liten grupp Malmöbor har börjat göra efter lördagsgudstjänsterna. Med synliga kippor och Davidsstjärnor ger dig sig ut på promenad i centrala Malmö.

En mindre revolution i en stad där judar varit noga med att ta av sina kippor.

- Att tona ned det judiska är en reflex som sitter väldigt djupt hos judar i Malmö, säger initiativtagaren till kippapromenaderna, 56-årige Jehoshua Kaufman.

När han och ett tjugotal andra samlas utanför synagogan den här lördagen - den 28 april - hörs ett envist rykte.

 

Ryktet säger att Malmös mäktigaste politiker Ilmar Reepalu, S, ska dyka upp. "Jag går gärna på en kippavandring för att visa mitt stöd för judarna i Malmö", skrev han i ett pressmeddelande två dagar tidigare.

Ilmar Reepalu hyllas ofta för att han lett Malmös förvandling från en grå industristad till en modern kunskapsstad.

I många Malmöjudars ögon är han främst politikern som bagatelliserat judehatet och sagt konstiga saker om judar.

Den nutida antisemitismen i Malmö är ofta sammanvävd med kritik mot Israels hårda politik mot palestinierna. Denna legering blev tydlig i det märkliga kedje-sms som skickades runt 2009, under Israels bombningar av Gaza:

"Personalen på McDonalds har kommit fram till att allt säljande på lördag ska gå till Israel, försök att inte äta hos de förbannade judarna. Även Coca-Cola, Fanta, Sprite är judiska. Undvik dessa också."


Vid samma tid attackerades en manifestation med israeliska flaggor på Stortorget i Malmö med flaskor, ägg och raketer. Under rop som "jävla judar!" drevs deltagarna på flykten.

Ilmar Reepalu visade då liten sympati med offren. I stället kritiserade han deras manifestation: den kunde "sända fel signaler". I Skånska Dagbladet önskade han att judiska församlingen i Malmö skulle ta avstånd "från Israels kränkningar av civilbefolkningen i Gaza".

De senaste åren har Reepalu kritiserats för uttalanden om "den israeliska lobbyn" och att Sverigedemokraterna "infiltrerat" Malmös judiska församling för att "på så vis driva sitt muslimhat".

 

För de Malmöjudar som jag träffar spelar det nästan ingen roll att Reepalu nu uttrycker ånger - "Situationen för judarna i Malmö är långt, långt värre än jag hade förstått" - eller att han delat ut pris till föreningen Förintelsens ögonvittnen, eller att han anslagit extra pengar för att skolklasser ska få guidning i synagogan.

- Reepalu har tagit mitt Malmö ifrån mig, säger 29-åriga läraren Sofia.

Tisdagen den 24 april - fyra dagar före kippavandringen - kör en stor Chevrolet-van med svarta rutor och diplomatskyltar fram till Stadshuset, där Ilmar Reepalu har sitt kontor.

USA är i stan.

 

I Chevroleten sitter Hannah Rosenthal, Barack Obamas särskilda sändebud för att övervaka och motverka antisemitism. Hon har sällskap av USA:s ambassadör i Stockholm, Mark Brzezinski.

Direkt efter det timslånga mötet säger Ilmar Reepalu att han är nöjd. Obamas sändebud har betonat att kritik mot Israel inte behöver vara antisemitism, enligt Reepalu.

Två dagar senare kommer kallduschen, när Hannah Rosenthal i Stockholm attackerar Reepalu:

- Språket han använder är antisemitiskt. Och det är vad han kommer att bli ihågkommen för, om situationen inte förändras.

 

Ilmar Reepalu är besviken över att Obamas sändebud utmålar honom som "någon sorts antisemit".

Han dyker inte upp på kippavandringen den här lördagen.

Det rycker Jehoshua Kaufman på axlarna åt, medan den lilla gruppen svänger in mot Möllevångstorget.

- Det här gör vi för vår egen skull. För att vi ska känna att Malmö också är vår stad.

 

Jag har skrivit många reportage om intolerans i Malmö och Sverige. Numera kan jag förutsäga reaktioner i min telefon och mailbox.

När jag skriver om muslimer som trakasseras - om tjejer som får höra saker som "muslimfitta", "åk hem till Saudiarabien" eller "ta av dig din gardin!" - så blir en del läsare arga. Skriv om judehatet i stället, tycker de.

När jag, som nu, skriver om antisemitism så upprörs andra. Muslimerna har det värre, skriver de, judehatet är obetydligt.

Men det finns personer som orkar ha båda ögonen öppna.

Människor som ser att hatet mot muslimer och hatet mot judar har likheter med varandra.

Som förstår att den judiske rabbinens kamp för att slippa bli trakasserad på stan även kan vara den slöjbärande kvinnans kamp.

20-årige Malmöbon Siavosh Derakhti är en sådan person.

 

Han är troende muslim och ogillar starkt Israels politik mot palestinierna. Men när han under uppväxten på Värnhem i Malmö hörde andra tala illa om "judarna" sparkade han bakut.

- Det är så fel att skylla på judar här i Malmö för saker som Israel gör. Att judar ska behöva vara rädda är sjukt, säger han.

Under sin gymnasietid på Malmö Latinskola retade Siavosh Derakhti sig på de grumliga föreställningar om judar, romer och muslimer som han mötte.

- Jag hörde saker om judar: de styr världen, de äger medierna, de äger bankerna. Om romer var det: de är tjuvar, de anpassar sig inte. Om muslimer hör man: ni är terrorister.

 

Siavosh Derakhti bildade föreningen Unga muslimer mot antisemitism. Han och fyra skolkamrater reste till Auschwitz och filmade besöket.

- Det finns inte längre så många överlevande som kan berätta. Det är vårt ansvar att bära deras historier vidare, säger Siavosh Derakhti.

Han ser en oroande tendens: vissa Malmöskolor skyggar för att tala om Förintelsen.

- Jag tror lärarna är rädda att det ska bli bråk.

 

En solig vårdag åker jag till Limhamns småbåtshamn för att träffa Henryk Grynfeld, Rosengårdsläraren som inleder det här reportaget. Jag har lovat att visa hans citat och gå igenom texten så att inget blir fel.

Henryk Grynfeld är utsatt men vill inte uppfattas som något offer. Han är en levnadsglad, rätt tuff man - den här tuffheten betonar han flera gånger.

När eleverna frågar "Är du jude?" svarar Henryk Grynfeld "Ja, det stämmer". Oftast får han oftast bara en storögd blick till svar. Åtminstone om eleverna är små.

Tonåringar ställer ibland frågan i en fientlig ton. Då ryter Henryk Grynfeld till: "Ja, jag är jude. Har du problem med det? Vill du ha problem med det?"

Det brukar, för stunden, hejda fortsatt judesnack.

 

Henryk Grynfeld ler lite, där han sitter med sin lunchpasta i småbåtshamnens restaurang. Det är en bra dag. Havet doftar. Henryk Grynfeld berättar med inlevelse om sin segelbåt.

Så förklarar han den inställning som hjälpt honom att stå ut med antisemitismen som kantat hans liv.

Han kallar den "hundskitsfilosofin":

- Solen skiner, gräset är grönt och jag är på väg till en park där några vänner väntar på mig med god whisky. Så trampar jag i hundskit. Då tänker jag: ingen jävla hundskit ska få styra. Så jag torkar bort hundskiten. Jag vänder ryggen till.

Men ibland räcker inte hundskitsfilosofin.

Som när man får sparken från jobbet som hamnkontrollant av rasistiska skäl.

Eller när tio elever skanderar "jävla jude" utanför ens klassrum.

Då går skiten ända upp till halsen, som Henryk Grynfeld säger.

Mejla Skriv ut
Rätta text- och faktafel
ANNONS:
ANNONS:
MEST LÄST I DAG
ANNONS:

Live-published photos and videos via Shootitlive

LIVE: Utfrågning av Fredrik Reinfeldt

Statsministern på plats i tv-huset Expressen.se rapporterar direkt.

ANNONS:
TITTARNAS FAVORIT - MISSA INTE
ANNONS:
ANNONS:
Senaste nytt
ANNONS:
NÖJE
SPORT
ANNONS:
BLOGG
Mest läst i dag
ANNONS:
EXTRA
FÖR DIG MED SURFPLATTA
PARADISE HOTEL-BLOGGEN
SILLY SEASON - SENASTE NYTT
ANNONS:
ANNONS:

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar: