Dawit Isaaks dotter: "Jag tror han lever"

Publicerad

GÖTEBORG. Varje dag vaknar och somnar hon till ljudet från radion.

När nyheterna kommer höjer hon, högt, högt.

För så gjorde pappa Dawit.

– Jag har börjat förbereda mig på att pappa kan dö där i cellen, säger Betlehem Isaak.

REALIST. Betlehem är övertygad om att hennes pappa lever, men hur det skulle vara att träffa honom igen vågar hon inte tänka på. "Det är väl den enda känslan jag inte vågar släppa fram. Jag vill inte bli besviken och vill vara realistisk."Foto: Anna Svanberg

Frälsningssoldaterna en bit bort på torget har stämt upp i storhiten "Som en härlig gudomskälla", mer känd som "Pärleporten", och själv ser hon om inte salig ut så i alla fall upprymd, när hon hittar en vit kavajjacka bland marknadsstånden i Kortedala.

Den kunde vara fin till kvällens utgång med tjejerna.

Hon lyckas pruta 50 kronor och nu är frågan om vi hinner en snabb kaffe.

Betlehem Isaak är nervös, behöver göra av fingrarna någonstans.

Om en halvtimma ska hon skriva teoriprovet till körkortet.

Hon gjorde det redan för ett år sedan och klarade provet, men bommade uppkörningstiden och måste därför skriva om.

Jag frågar henne HUR nervös, på en skala, ett till tio.

– 12! säger Betlehem som är först in till kvinnan som presenterar sig som Britt och uppmanar alla att lägga undan telefonerna.

Dörren stängs.

Betlehem gjorde teoriprovet redan för ett år sedan och klarade provet, men bommade uppkörningstiden och måste därför skriva om.Foto: Anna Svanberg

Det blir tyst.

***

I morgon har det gått 5 000 dagar sedan den svensk-eritreanska journalisten och författaren Dawit Isaak fängslades.

5 000 dagar utan rättegång, utan kontakt med vare sig advokat eller omvärld, borta från sin familj.

För Betlehem Isaak, 21, och hennes tvillingbror Yorun och lillasyster Danait, 17, innebär det 13 år, åtta månader och två veckor i total ovisshet och saknad efter en pappa som rycktes bort.

Betlehem var bara nio år men har fortfarande bilderna i huvudet från den där söndagen i september.

Svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak sitter fängslad i Eritrea utan rättegång.Foto: Kalle Ahlsèn

– Det knackade på dörren på morgonen. Det var två civilpoliser, de frågade "Bor Isak här?". Mamma sa "Nej, men det bor en Dawit Isaak här" och släppte in dem. De åt till och med frukost med oss. Sen reste de sig upp, satte handfängsel på pappa och försvann.

– Jag tänker fortfarande på hans händer, han hade så fina händer.

Betlehem Isaak berättar för oss när hon efter 50 minuter kommer ut från provsalen, tyvärr utan segertecken.

Hon har fem fel och får inte godkänt på teorin.

– Fem frågor! Jäkla högerregel, och vaddå maxvikt på last, när ska man behöva veta det!?

(Aldrig, svarar jag).

– Men jag trodde att det skulle kännas värre ändå, säger hon och kisar mot solen.

– Nästa gång sätter jag det.

***

Ute sjunger fåglarna.

Vi är hemma hos henne nu.

Betlehem Isaak har flyttat till en egen lägenhet i Kortedala, en minut bort från mamma Sofia och lillasyster Danait, så det går fortfarande att smita över om hon blir hungrig, som hon uttrycker det.

Hon har en egen trädgård, en som på mäklarspråk möjligen skulle beskrivas som "naturtomt" men som Betlehem helt enkelt inte har orkat ta tag i.

Grannen har varnat för att det snart kommer att komma ormar, berättar hon, som om ormar växte som ogräs.

Maskrosor kan hon gå med på, men inte ormar.

Hennes tvillingbror Yorun bor i Norge sedan i höstas, rensar fisk och jobbar på bar, "sånt som man gör i Norge", berättar Betlehem. Lillasyster Danait går första året på samhällsvetenskaplig linje på gymnasiet.

Själv skriver Betlehem Isaak krönikor i GT, den här veckan ska det handla om en lapp hon såg på en fritidsgård i Angered, med "förhållningsregler för flickor", hur de skulle uppföra sig gentemot killarna.

– Har du hört så sjukt, utbrister hon och sätter sig med datorn i knät, mitt bland maskrosorna.

Dawit Isaaks äldsta dotter jobbar extra som aktivitetsledare år nyanlända ungdomar också, men är inte säker på om hon ska fortsätta.

– Jag känner att jag kanske inte är rätt person för jobbet. Jag har börjat ifrågasätta mig själv: Har JAG kontakt med det här samhället?

Trots att hon bara var fem år när mamma Sofia och pappa Dawit lämnade en orolig situation i Eritrea för att bosätta sig på Hisingen i Göteborg, och har bott nästan hela livet i Sverige, har hon börjat tvivla.

– Jag vill tro gott om människor men det blir allt svårare för mig att hitta min plats här. Jag tror att det är många andra generationens invandare i dag som upplever en slags identitetskris. Det är många som är rädda och mår dåligt.

TVIVLAR. Betlehem Isaak har bott nästan hela sitt liv i Sverige men har börjat tvivla på samhället. "Om jag pekar med ett finger får jag tre fingrar tillbaka som pekar åt mig. Det är fel hudfärg, fel namn, fel allt", säger hon.Foto: Anna Svanberg

– Om jag pekar med ett finger får jag tre fingrar tillbaka som pekar åt mig. Det är fel hudfärg, fel namn, fel allt.

– Det var säkert värre på ett sätt när min pappa och de andra flyktingarna kom från Eritrea på åttiotalet, men jag känner att rasismen har börjat att ta på mig fysiskt.

Hon berättar om en utekväll i Göteborg i februari, som hon också har skrivit om i en krönika.

– Jag var ute med några kompisar, hade stått i kö, betalat och fått en stämpel när jag såg en annan kompis utanför och gick ut för att ta en cigarett med henne. När jag skulle tillbaka in hävdade vakten att han inte hade sett mig gå in, att jag inte hade betalat, trots att jag hade både kvitto och stämpel.

Det blev tjafs och enligt Betlehem försökte hon att stå på sig för att komma in, när vakten plötsligt vinkade till sig fyra poliser.

– Jag satt och grät i polisbilen medan fyra manliga poliser körde invandrarskämt mitt framför mig. De körde mig till Mölndal, där de släppte av mig, i bara klänningen. Utan mobil, utan jacka och inga pengar. För att "lära mig en läxa".

Hade inte en hjälpsam kvinna på en balkong hört hennes snyfta, vet hon inte hur det hade slutat.

– På ett sätt är det bättre när det är som i Tyskland. Där säger folk till dig i ansiktet: "Vi vill inte ha er här, dra". I Sverige ler folk och pratar om humanism men man KÄNNER något helt annat, bakom ryggen. Och jag ser allting.

Hon pratar om att vi har ett rasistiskt parti i riksdagen och den uppeldade situationen i Biskopsgården på andra sidan älven.

– Det är ett krig och oskyldiga kommer i vägen. Han 20-åringen som sköts skulle bara hämta en jäkla pizza.

– Samtidigt åker journalister på GP till Bergsjön för att "blogga om Bergsjön". Det är så uppfuckat.

Hon visar några reaktioner på förra veckans krönika, då hon skrev om varför en chokladboll ska kallas just så, och inte "negerboll".

En dansk kvinna mejlar att Betlehem ska sluta att kalla sig svensk eftersom hon "aldrig kommer att vara svensk" och en förmodat ung man undrar: "Varför finns det gul lök och vit lök, är det förtryck mot asiater och vita människor", med den väntade slutklämmen "Och finska pinnar då, va!?"

Betlehem skakar på huvudet och suckar.

– Den här kampen är så svår. Men en dag kommer jag att stå där och säga "At least I tried". Jag försökte. Jag har svårt för människor som bara ser på, då är du i en mening medkriminell.

***

Inte bara ansiktsformen och de lite sorgsamma ögonen.

Hon har detta efter sin pappa också, orden och engagemanget.

– Jag tror att han hade varit väldigt stolt om han visste att jag skrev i tidningen, och mamma sa det i går, "fortsätt så, du är duktig". Hon brukar säga att jag är "den kvinnliga Dawit". Han stod upp för något som var rätt, och jag hatar också orättvisor, det är därför jag skriver mycket om det.

– Men likheten har nog med beteendet att göra också. Jag kan vara väldigt tyst och asocial, och sådan är han också.

Hon skrattar till.

– Jag tror pappa var annorlunda för sin omgivning också, precis som jag. När vi bodde i vårt radhus i Eritrea tyckte jag att han var så konstigt. Varje dag klockan tolv kom han hem och satte på radion på högsta volym, och då skulle det vara knäpptyst. Såhär satt han.

Hon håller handen om hakan.

– Och såg jättebekymrad ut. Han lärde mig och min bror att nyheter är jätteviktigt. Nyheter och böcker. Allt annat kunde vi strunta i.

– Kanske är därför som jag varje dag somnar och vaknar till radion.

"Han lärde mig och min bror att nyheter är jätteviktigt. Nyheter och böcker. Allt annat kunde vi strunta i", säger Betlehem Isaak om sin pappa Dawit.Foto: Anna Svanberg

Hon berättar att radion slår på automatiskt när väckarklockan ringer klockan sex varje morgon, med nyheter från Ekot.

– När jag har lyssnat på Ekot fortsätter jag dagen med att be. Jag tackar för ännu en dag i frihet, för att jag kan höra fåglarna, för att jag kan dricka kaffe i min fina trädgård som jag inte tar hand om. Och så tackar jag för alla människor som jag älskar, för att de är vid liv.

Inkluderar du din pappa i den skaran?

– Ja. Jag har aldrig tänkt att han inte är vid liv. Jag tror att han lever. Jag tror inte att de vågar att skada honom fysiskt längre. De har ett tryck på sig som bara blir större och större.

– Jag tror att han lever men jag har också börjat förbereda mig på att han faktiskt kan dö där i cellen. Och vilket sätt det skulle vara att dö på, så hemskt.

Överallt i lägenheten i Kortedala syns spår och påminnelser om pappan.

Bilden med Dawit Isaak som används i "Free Dawit"-kampanjen, i original på väggen, tidningsurklipp och en inramad utmärkelse från Reportar utan gränser.

Dessutom på Betlehems egen kropp, två tatueringar tillägnade fadern. "Dawit" på handleden och snett nedanför axeln, strax ovan hjärtat: "A hero never dies".

– Jag tillåter mig själv att tänka på min pappa och känna saker. Jag har varit arg många gånger men nu när jag blir äldre känner jag mer och mer stolthet.

Betlehem Isaak har två tatueringar tillägnade sin pappa. "A hero never dies" står det nedanför axeln.Foto: Anna Svanberg

Men en sak tänker hon aldrig på, eller fantiserar om.

– Hur det skulle vara att träffa honom igen. Det är väl den enda känslan som jag inte vågar att släppa fram. Men det är väl för att jag inte vill bli besviken och för att jag ändå vill vara realistiskt.

– Men jag skulle förmodligen svimma.

***

Enligt Betlehem Isaak har familjen inte en enda gång sedan 2005 då de fick besked om att Dawit hade släppts ur fängelset i Eritrea och firade med cider och kakor, haft någon kontakt med eritreanska myndigheter eller ambassaden.

– Vi pratade med honom då, 2005. Två dagar senare var han borta igen.

– Jag tror verkligen att UD gör så gott man kan, men det känns väldigt segt. När Riksåklagaren resonerade som "vi vet redan att Eritrea inte kommer att samarbeta", så var det hemskt. Hur kan man utgå ifrån det?

– Och FN som svarar att de "inte kan göra något åt situationen i Eritrea". Det är sånt hyckleri. Varför finns då ens FN? Jag är jäkligt besviken på FN, både i Eritreas situation generellt men också för min pappas situation.

Dawit Isaaks familj har genom åren inte heller varit odelat positiv till "Free Dawit"-rörelsen. På hösten 2011 deklarerade hustrun Sofia och tvillingarna Betlehem och Yorun, då 18 år, i en artikel i DN, att de inte stod bakom den massiva kampanjen för att få Dawit fri och hävdade att den splittrat släkten.

På tisdagen arrangeras en stor manifestation för Dawit Isaak på Sergels torg i Stockholm. Såväl Betlehem som systern Danait kommer att vara på plats.Foto: Anna Svanberg

I dag har man svängt.

När det på 5 000-dagen i morgon arrangeras en stor manifestation för Dawit Isaak på Sergels torg i Stockholm är såväl Betlehem som syster Danait på plats, Betlehem ska både hålla tal och delta i paneldiskussion.

– För att det är min pappa. Jag har förlorat rätten till att ha honom hos mig fysiskt, men ingen annan ska ta ifrån mig rätten att kämpa för min pappa. Men ibland när jag är inbjuden till galor och olika tillställningar, kan jag slås av känslan "vad gör jag här?". Som att jag ska visas upp som något offer.

– Men jag är inte intresserad av att vara ett offer, säger Betlehem Isaak, som också har tagit beslutet att låsa in sig i den kolsvarta, ljudisolerade cellen som är en reproduktion av cellen i det ökända Eiraeiro-fängelset i Eritrea, där hennes far har suttit i 5 000 dagar.

– Jag vill känna känslan av hur det är att vara helt avstängd, instängd. Tanken är att jag ska sitta i 12 timmar, genom en natt. Men frihetsberövad kommer jag ju inte att känna mig, för jag vet att jag kommer ut till min frihet efteråt.

"Jag är inte intresserad av att vara ett offer", säger Betlehem Isaak.Foto: Anna Svanberg

Fåglarna kommer fortfarande att sjunga.

Hon har sminkat sig och tagit på den nya vita sommarjackan.

I kväll ska hon möta upp några väninnor för ett glas i stan, men det kan inte bli jättesent, hon har en körlektion i morgon.

– När jag har fått mitt kort ska jag sätta mig och köra till södra Europa, kanske Barcelona. Där ska jag äta tapas, dricka öl och bara hänga.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag