I går på pingstafton begravdes Engla Höglund i Stjärnsunds kyrka. SVT direktsände begravningen under värdiga och respektfulla former. Vi insåg förstås att det här var ett kontroversiellt beslut, även om det sänts många begravningar i tv genom åren. Men i det här fallet var det inte en person som är väl etablerad och känd från det offentliga livet. Här var det en ung flicka som ännu inte hunnit få en ställning i samhället.
Ändå ansåg vi att det fanns skäl att i en tv-sänd begravning förmedla en händelse som är ovanlig och unik i sig, men som för svenska folket har fått en allmängiltighet som innefattar även andra händelser som skapat identifikation, empati, sorg och vrede på senare tid. Vi förutsåg en debatt. Vad vi underskattade är att många av debattörerna har ifrågasatt och misstänkliggjort motiven bakom programbeslutet. Påståenden staplas på varandra: sensation, spekulation, cynism, tittarsifferjakt...

Hur kan en begravning som sänds på pingstaftons förmiddag ses som en jakt på tittarsiffror? Vi har inte haft någon marknadsföring, ingen reprisering, ingen utläggning på webben. Hur kan en synnerligen återhållsam och strikt producerad direktsändning ses som sensationell och spekulativ? Vari ligger cynismen i att svenska folket får möjlighet att se begravningen? Som jag ser det ligger det cyniska i att samma debattörer inte tilltror svenska folket omdöme nog att fatta sitt eget beslut om att titta eller avstå.

Dokusåpa är en annan etikett som klistrats på den här begravningen. Fundera lite på innehållet i den beskrivningen - ett större förakt för dem som ville öppna sin personliga begravning för allmänheten är det svårt att finna. En ytterligare invändning mot sändningen är att familjen inte förstår sitt eget bästa. Vem kan på någon som helst saklig grund göra anspråk på att veta detta? Ingen av debattörerna som tycker sig veta har mig veterligt träffat familjen. Det har däremot våra egna chefer och medarbetare gjort. De har de senaste veckorna haft upprepade möten och samtal med familjen, omgivningen och prästen.
Ett liknande tvärsäkert påstående är att begravningar alltid ska vara privata. Vem har bestämt det? Den goda smaken är också ett återkommande tema. Vems goda smak är det som är stilbildande? Göran Rosenbergs? Cecilia Wikströms? Mikael Olssons? Björn Ranelids? Kanske kan det vara så att uppfattningen om vad som är god smak varierar mellan länder, landsdelar, sociala grupper och över tiden. Det är svårt att förstå att Engla Höglunds tv-sända begravning är ett exempel på dålig smak men inte prins Bertils.

Allmängiltigheten är det avgörande skälet för oss att sända begravningen. Det har ifrågasatts med hänvisning till att händelsen är unik och ovanlig och inte kopplad till ett större sammanhang i samhället. Däremot har inte tv-begravningen av Fadime Sahindal 2002 kritiserats. Det som framförts som skillnaden är att mordet på Fadime var ett exempel på religiöst, strukturellt våld, medan Englas död var slumpmässig. Jag kan inte förstå annat än att även Engla är offer för en form av strukturellt våld, om nu detta ska vara något självklart kriterium för en begravning av detta slag. Som Expressens Britta Svensson skriver har fyra barn i Sverige mördats under våren.

Peter Kadhammar i Aftonbladet är inne på att det kanske finns ett annat mönster som handlar om kvinnosyn, översexualisering, kommersialisering, rättsväsende i förfall. Här finns klara strukturella likheter mellan Fadime och Engla, även om det är lättare och enklare att peka på en enda faktor som hederskultur i stället för ett mer sammansatt mönster som i Englas fall. Det har hävdats att SVT skulle skada och hota public service genom att sända Englas begravning. Det är ett påstående som saknar alla proportioner. I år sänder SVT mer än 20 000 timmar, därav utgör Englas begravning en timme. Jag tror inte att någon som såg begravningen kan hävda att det fanns en enda minut eller en enda bild som kan skada public service och SVT:s trovärdighet.

Hotet mot public service i framtiden beror inte på att vi sänder en respektfull begravning. Faran är i stället om vi väljer att sätta oss vid sidan om det som sker i samhället. Populism, säger då en del kritiker. Självklart inte. Ett starkt publikperspektiv byggt på fortsatt grundläggande värderingar är en avgörande förutsättning för att SVT ska kunna behålla sin trovärdighet. Det är en märklig tanke att SVT som det enda medieföretaget i landet skulle sätta publikperspektivet i andra hand. Med såna vänner behöver public service inga fiender.

Vår sändning av Englas begravning innebär inte att det nu blir vanligare med tv-sända begravningar i SVT. Men i de fall det kan bli aktuellt att sända så är inte tv-begravningar längre förbehållna enbart högt uppsatta personer i det offentliga livet, utan även en vanlig ung människa kan komma att hedras på detta sätt. Debatten kring Englas begravning i SVT hade mått bra av att handla om fler frågor än om en lång rad tvärsäkra påståenden.

  JAN AXELSSON, programdirektör Sveriges Television.