En nyvaken libanesisk soldat från den militära underrättelsetjänsten "mokhabarat" sträcker ut sin hand ur en sliten baracklucka vid lägrets huvudingång och ger mig och min fotograf ett skriftligt tillstånd för att köra in till flyktinglägret Nahr al-Bared, 10 mil norr om huvudstaden Beirut.
Det är tidig förmiddag och redan över 30 grader varmt.
- Ni får vistas i det nya lägret men absolut inte i det gamla, säger soldaten bestämt och stänger luckan till den rostiga baracken.

Lägret stormades

Det har gått tre år sedan Libanons armé stormade flyktinglägret. Sedan följde ett tre månader blodigt krig mot den terrorstämplade gruppen Fatah al-Islam, som hade förskansat sig i lägret.
Lägret, som sedan 70-talet varit hem för tusentals människor, lades i ruiner.
Nu - tre år senare - pågår kampen för att bygga upp samhället igen.
Vi kör på lägrets huvudgata mot det som kallas "nya lägret": ett par kvarter som ligger utanför det ödelagda lägret. Gatan är nästan tom och en frisk havsvind sveper över oss.
På håll syns ruinerna av de sönderbombade husen. Vi svänger in på en trång gränd till aktivitetscentret Beit Atfal al-Soumod.

Ska på utflykt till stranden

Ett 50-tal barn har samlats denna sommardag för att åka till lägrets närmaste stad, Tripoli, 16 kilometer väster om Nahr al-Bared. De ska på en utflykt till en park nära stranden.
Mohammed Salah, 10, lyfter sin 5-åriga syster Soundous i sin famn och ställer sig bland barnen för ett gruppfoto. Deras Mamma Nidal och 14-åriga syster Fayroz står vid centrets huvudingång och ler uppmuntrande åt lilla Soundous som gråter och inte vill bli fotograferad.

Skulle fly i bussen

Mohammeds pappa, Naief Saleh, dog på krigets tredje dag. Han var busschaufför och alla flyktingar kände honom. När man utlyste några timmars vapenvila bestämde många av lägrets 30000 invånare sig för att fly. Så även Mohammeds familj.
- Vi valde också att lämna vårt hem och fly. Min man hängde vita flaggor på bussen som i vanliga fall brukade ta emot 20 passagerare. Men när våra grannar hörde att vi skulle ge oss av stormade de bussen och ville fly med oss. Till slut blev vi över hundra människor, berättar Nidal Saleh.
Lilla Mohammed satt i sätet bredvid sin pappa och sin 15-åriga bror Salah. Soundous som då var 2 år låg i sin mammas famn i sätet bakom.
Men den 37-åriga fyrbarnspappan Naief Saleh hann inte köra långt. Efter fem minuter utsattes bussen för beskjutning.
- Allt gick fort. Det enda jag minns är att jag ligger utanför bussen och ser min pappa som blöder kraftigt från huvudet, säger Mohammed och gråter.

"Jag träffades i huvudet"

Hans mamma flyttar sig närmare honom för att trösta.
- Varje gång han pratar om det börjar han gråta. Chocken har inte lagt sig än. Han var fäst vid sin pappa, säger Nidal Saleh, som minns hela händelseförloppet.
- Jag hörde skott och kände att jag träffades i huvudet. Jag sa till min man att jag blev skadad. Han sa: "Håll dig nere och skydda barnen." Några sekunder senare välte bussen av vägen - min man träffades i huvudet och i bröstet och dog, säger Nidal Saleh.
Mohammed torkar sina ögon och påminner sin mamma om deras gravida granne Montaha Kamal Khalil som också dog i attacken. Han berättar:
- Hon hamnade några meter bort från mig. Hon hade lindriga skador, men en krypskytt öppnade eld mot henne igen - skotten var så kraftiga att hennes kropp flög flera meter upp och ner. Det såg ut som i en krigsfilm. Jag såg hur fostret stack ut ur hennes mage. Jag kan inte glömma det, säger Mohammed och tittar på sin mamma.

"Det var inte vårt krig"

Expressen träffade Mohammeds bror, Salah, strax efter attacken för tre år sedan. Han var chockad, men berättade hur hans pappa dog i attacken. Salah har nu blivit 15 år gammal. I dag är han i Beirut och hälsar på släktingar.
Familjen lever mycket fattigt.
- Efter att ha levt ett slags medelklassliv i lägret, väntar vi nu bara på gåvor från olika hjälporganisationer. Det är fruktansvärt. Det var inte vårt krig, men ändå vi betalar det högsta priset, säger Nidal Saleh.

Har inte tillsatt någon kommission

Hur flyktinglägret kunde bli en bas för terrorgruppen Fath al-Islam är det ingen som riktigt vet. Terrorgruppen och dess kontakter med libanesiska politiker fortsätter att vara en gåta. Regeringen har ännu inte tillsatt någon oberoende kommission för att granska vad som har hänt.
Men för lägrets flyktingar var de goda främlingar.
- Alla var utländska krigare. De var unga män och kvinnor från Europa, USA och arabiska länder. De pratade engelska med varandra och var mycket trevliga mot oss. De gick omkring med sina bärbara datorer och försökte få oss att bli goda muslimer, säger fembarnsmamman, Mourad abd al-Alal.
Hon har också förlorat sin man, Isa Qablawi, i kriget:
- Han körde oss till Tripoli och åkte tillbaka för att ta hand om huset. Efter några dagar fick vi beskedet att han låg död alldeles utanför porten. Ingen kunde komma åt hans kropp. Vilda katter och hundar tuggade på honom. Till slut fick vi tillbaka liket, men det gick inte att känna igen honom, säger Nidal Saleh.

"Vi måste alltid be om tillstånd"

Den libanesiska regeringen har lovat att bygga upp lägret. Man har påbörjat återuppbyggandet men det lär ta många år innan alla får komma tillbaka till sina hem. Tills dess fortsätter flyktingarna att kränkas och förnedras varje gång som de vill in eller ut från lägret.
- Vi måste alltid be om tillstånd för att komma ut eller in. Även när släktingar och vänner ska hälsa på så måste de få tillstånd från underrättelsetjänsten.
Nidal Saleh är uppgiven.
- Det ser mörkt ut. Vi kanske kommer aldrig att leva ett normalt liv som andra människor, säger Nidal Saleh.