Brännö gungar lite lojt i Göteborgs södra skärgård. Torsdagsdanserna på bryggan är en sommarklassiker, ön har sugit åt sig en hel rad profiler med musikalisk anknytning från fastland och storstad.
Ibland är ju den gröna vågen blå.
Här finns allt från symfoniker och jazz-snubbar till övervintrade proggare och teater/kabarérävar. Brännöpojkarna, en modern klassiker i många löst sammansatta skepnader, innehåller det mesta och har just släppt sin nya CD "Här kommer Brännöpojkarna".

Någon av pojkarna har stolt räknat ut att var 28:e Brännöbo har släppt en platta, så det kanske inte är en sensation ens där ute i havs-bandet. Men så här års, innan den isande grå vintervinden sveper in och färjan tvingas skära sig genom nattgammal is i kolsvart vatten, är det här den bästa och mest effektiva mäklarreklam jag kan tänka mig.
Man vill vara där. Vara med. Bli öbo. Öppna köksfönstret och höra trumvispar, dragspel och en diskret klarinett.

Får jag fritt välja fastighet så tar jag dess-utom den intill Per Umaerus. Jag vill bo granne med honom eftersom det (inte överraskande) är just hans låtbidrag som flyger högst och svänger mest. Bröderna Brothers-legenden och "Väx upp!"-snickaren har en sjujävla förmåga att sno ihop megamelodiösa låtar. Och dessutom sjunga de snitsiga texterna med en röst som aldrig, aldrig känns ansträngd eller manierad. Umaerus är lite knepig att stava till, men han är löjligt lätt att älska.

Nej, Brännöpojkarna kommer garanterat aldrig att förändra världen eller skaka Ullevi. Det finns en anspråkslös och tillbakalutad känsla i Gunnar Fricks produktion och texter som är sommarlättare än en Mats Paulsonsk tyllgardin. Men det är genuint sympatiskt och Brännösonen och D-durkungen Lasse Dahlqvist har ingen anledning att rotera i sin grav. Annat än i valstakt.
Men var är Brännöflickorna? När får vi höra öns kvinnor ta ton? Sätt ihop ett kapell, Mia Skäringer. Halva Brännö är ju ändå ert.