Skyttegruppchefen Daniel Jansson, 30, har ingen ambition att bli hjälte i Afghanistan.
- Man kan inte åka ner hit i tron att man ska rädda världen och göra stordåd. Min insats är ju bara en liten pusselbit i det stora hela.
Den svenska styrkan FS18 landade i början av december. Från god standard på planet ner och en skyddad färd till Camp Northern Lights i norra Afghanistan - till verkligheten.
- När vi rullade ut utanför campen för första gången och jag såg all misär som finns här på nära håll... Då slog det mig, på riktigt, varför vi är här. Att det är de här människorna vi ska hjälpa.
"Kontrasten var otrolig"
Daniel Jansson säger att det största intrycket hittills är alla barnen därute. Barfota i leran, fast det kanske bara är några plusgrader ute. Och snart kommer vintern.
- Säkert 60- 70 procent av alla man ser är barn under tio år. De är överallt. Springer runt för vinden. Istället för att gå i skolan så är de bara ute.
- Kontrasten var otrolig. Hur förberedd jag än var så blev fattigdomen så enormt tydlig. I vissa byar är det som att vara 300 år tillbaka i tiden och folk går klädda i trasor.
Som skyttegruppchef leder han ett team under både tyngre och enklare uppdrag.
Några "vanliga dagar" finns knappt. Uppgifterna varierar enormt, patrullering, eskortuppdrag, vakt, ja, det kan vara nästan vad som helst. Grunduppdraget är att upprätthålla säkerheten.
Daniel Jansson är i Afghanistan eftersom han länge har haft en inre drivkraft att arbeta internationellt. Han vill hjälpa.
- Att det blev försvarsmakten just nu var mest att det låg rätt i tiden. Jag kunde lika gärna ha åkt med någon annan, civil organisation, men nu blev det såhär denna gång.
"Plötsligt kan det hända någonting"
Daniel säger att en av de viktigaste sakerna han försöker förmedla till sin grupp är att se även det lilla som en framgång.
- Det går inte att tro att alla vi möter här ska leva ett drägligt liv när vi åker hem. Det är tyvärr inte möjligt. Det går inte att vara besviken när man kommer hem över att man inte har åstadkommit stordåd. Vi gör det vi kan, och sen tar någon annan över.
Daniel har inte mycket ledig tid, vissa dagar jobbar han uppåt 18- 20 timmar.
- Därför gäller det att ta alla tillfällen i akt att vila. Det kan vara att lägga sig ner på sängen och se en film, lyssna på musik eller sova. För plötsligt kan det ju hända någonting och jag ska vara operativ i 48 timmar. Då är det viktigt att vara utvilad.
Chokladkalender på väggen
Julhelgen då? Jo, den firades på den svenska campen, men blev i mångt och mycket ändå bara dagar bland alla andra dagar.
- Att det är jul har jag knappt reflekterat över. Eller jo, det står en liten julgran utanför matsalen som påminner om det. Och jag har en chokladkalender på väggen som jag har fått av mamma. Men det är nog det enda juliga jag har runt mig...
