Vi har åkt i över två timmar på de nästan obefintliga vägarna. Genom små byar, med den sammetsliknande bergskedjan vid vår sida. Ju närmare det talibantäta området Kunduz vi kommer, desto mer svårframkomligt blir det. De enorma sandbergen slukar de beiga Toyota Land Cruiser som det svenska samverkansteamet färdas i.
Mitt i ingenstans, på krönet av ett berg, stannar vi och tittar till byggandet av en checkpoint. Sen ska teamet enligt planerna vidare till flickskolan och kontrollera att allt är som det ska.

Det är då som det gamla vanliga elproblemet börjar strula i en av bilarna.
Joakim från Tjörn, som är förare, svär till. Han och de andra i bilen vill inte återvända till campens linjeräta plåtbaracker och vänta på att bilen repareras. De vill utnyttja varenda minut under sin mission. Vara ute i fält så mycket som möjligt.
När jag och fotograf Jonte Wentzel lämnar dem för att åka tillbaka till Mazar-i-Sharif är det fortfarande oklart om de kan fortsätta till flickskolan.

En del av soldaterna som jag har träffat på campen anser att mina artiklar gett en för negativ bild av dem. De tycker att de framstår som gnälliga, eller att det verkar som om allt de har är trasigt. Så är det naturligtvis inte, bilar rullar här också. Och ingen gnäller utan anledning. De flesta tar bristerna med lugn, och löser dem så gott det går.
Dessutom kan det vara känsligt för soldaterna på plats att öppet kritisera sina högsta chefer. Jag har fått drösvis med mejl från före detta utlandssoldater om hur svårt det är att kritisera försvaret.

Men faktum är att svenska försvaret har ett ansvar för de här männens liv - och det behövs en debatt om det ansvaret verkligen tas fullt ut.
Expressens en vecka långa granskning av den svenska Isaf-styrkan handlar om vilken säkerhet de svenska soldaterna förmår att ge den afghanska befolkningen. Det handlar om uppdraget. Det som riksdagen gett dem och som de svenska skattebetalarna betalar.

Granskningen handlar om mörkerutrustning som inte kommer, ambulanshelikoptrar som aldrig levereras och säkerhetsvästar som inte passar.
Om unga svenska soldater som vill hjälpa till, men inte garanteras den bästa utrustningen och det bästa skyddet mot attacker.
Om anhöriga som är rädda för sina söner och mäns liv.
Det är dags att för politiker och höga chefer inom försvaret att lyssna på de här männen och kvinnorna nu.