Clary Moselouise skulle i vanliga fall inte gärna ha kommit hit till Titanyen. Det är ett kargt landskap vid foten av den bergskedja som sträcker sig norr om huvudstaden Port-au-Prince.
Och det är en plats som haitierna redan tidigare förknippade starkt med döden och helvetet. En skrämmande plats. Det var exempelvis här motståndare till forna diktatorer dumpades.
Men det är också här Haiti begravt tiotusentals av offren för jordbävningen. Lagt dem till sista vilan i anonyma gravar, utan namn, utan något att minnas dem vid.

Vita kläder för döden

DUMPAS UTAN ETT ORD. Mitt under ceremonin lämpar en grävmaskinist av ännu en död kropp i en massgrav. Foto: Jörgen HildebrandtSå när Clary Moselouise hörde på radion att det i går skulle hållas en minnesceremoni här så beslutade hon sig för att komma. Hon satte på sig sina finaste vita kläder - dödens färg i Haiti - och fick en bekant att skjutsa henne hit.
När jag först ser henne står hon och vrider på kroppen som i smärta. Tårarna strömmar nerför kinderna och hon vänder armarna sträckta mot skyn, vänder sig till den Gud hon är övertygad ligger bakom det som hände.
- Om det varit en människa som gjort detta, så skulle jag velat ha hämnd. Men det är du Gud, snyftar hon.
- Du vet varför du gjort detta. Men när ska mina tårar sluta rinna? Ge mig kraft, Gud, ge mig kraft. Jag kan inte sluta gråta.
Det visar sig att hon förlorade tre av sina sex barn i skalvet. 26-åriga Desmette, tioåriga Claire Amela och sjuårige Louise.
- Jag hade sänt dem till skolan i Port-au-Prince. De dog alla där. Skolorna kollapsade. SÖRJER SINA DÖDA. Det enkla korset pryds efterhand med svarta sorgeband. Begravninsceremonin i Titanyen har lockat flera hundra anhöriga och avslutas med att korset bärs i procession uppför en kulle, med utsikt över massgravarna. Foto: Jörgen HildebrandtJag har inte ens sett deras kroppar. Jag vet inte var de är!
När jag ber om namnen på de överlevande och deras åldrar så kör hon fast när hon kommer till det tredje barnet. Namnet är borta.
- Herregud, min hjärna är sönderbränd, stönar hon. Jag kommer inte ihåg namnet på min egen dotter.
Minnet återvänder förstås, när hon får svara på några andra frågor och tänka på annat. Hon heter Marie Fenix och är 25 år.

Han förlorade fem barn

Clary Moselouise historia är på intet sätt unik här. Det är några hundra som samlats och de flesta har förlorat nära släktingar. En man jag talar med har förlorat fem barn, tre systrar står och gråter över den fjärde systern som försvann tillsammans med sin son.
Att inte fler kommit beror antagligen på att mässan är organiserad av en grupp som står nära den förre presidenten Jean-Bertrand Aristide. Detta är ingen mässa som myndigheterna eller kyrkan kallat samman, även om det finns präster här.
Och politiken tränger på här. Bara tre veckor efter jordskalvet.
- Ge oss Aristide tillbaka! ropar en man som inte har vett att hålla tyst ens när prästen efterlyser en tyst minut.

Enkelt vitt kors

Allt är lite improviserat även om en av Haitis mest kända sångerskor - Farah Juste - framför en sång tillsammans med en kör. Både katolska och protestantiska präster håller korta tal, försöker ge tröst med sina ord om att himlens portar står öppna för offren.
Ett enkelt vitt kors har rests och pryds efterhand med svarta sorgeband. Ceremonin avslutas med att korset bärs i procession uppför en kulle, med utsikt över massgravarna.
En del av gravarna är fortfarande öppna. Det kommer kroppar hit än.
En av dem ligger ihopkrupen, nästan i fosterställning, bara ett 50-tal meter bort från platsen där minnesceremonin hålls. Ligger intill den betonghög som blev hennes död. I alla fall tror jag att det är en kvinna.

Dumpas utan värdighet

Varför kroppen inte begravts innan ceremonin började är oklart. Men samtidigt som korset bärs uppför backen, så vaknar den väldiga grävmaskinen som stått parkerad här till liv och kör fram för att ta hand om den.
Ett par män lyfter upp liket i skopan och maskinföraren kör kroppen fram till en väntande, öppen del av massgravarna. Där dumpas den utan ceremonier, utan ord, utan värdighet.
Kontrasten mellan grävmaskinens arbete och sången och sorgen där borta blir brutalt overklig. Som en mardröm. Haitis mardröm.
Det kommer att dröja länge innan Clary Moselouise vaknar upp ur den.