ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:

Cecilia Hagen möter Angelica Augustsson

ANNONS:
FAKTA

Ålder: 24 år.
Familj: Mamma, pappa, pojkvännen Paul, en storasyster och två
yngre halvbröder.
Bor: I Pfungstadt utanför Frankfurt am Main.
Växte upp i: Onsala utanför Göteborg.
Mamma Ulla-Britt: Har varit dagmamma.
Pappa Zaid: Har varit plåtslagare och busschaufför, bygger nu tävlingsboxar vid hästtävlingar.
Utbildning: Samhälle och ekonomi på gymnasiet, flyttade direkt efter studenten till Tyskland där hon sen snart fem år arbetar som ryttare åt Dietmar Gugler, hästhandlare.
Hoppkarriär: Som liten vann hon två SM-guld på ponny samt prins
Carl Philips pris. Red EM. Som junior vann hon också SM samt Morgondagens vinnare, red även EM då. Som Young Rider vann hon SM-silver. Som senior blev hon alltså förra helgen tvåa i Grand Prix-tävlingen plus etta i världscuptävlingen i Scandinavium.
Goda egenskaper: "Jag får alltid bra kontakt
med mina hästar, vinner deras förtroende."
Sämre egenskaper: Morgontrött.
Gör vågen för: Mic Mac - som heter så igen.
Sågar: Djurplågeri.
Motto: "Hästens välbefinnande kommer alltid i första hand!"

Visa merVisa mindre
Angelica, förra söndagen gjorde du sensation. Du sopade, som yngsta svensk någonsin, banan med hästhoppningseliten när du dök upp från till synes ingenstans och vann ditt livs första världscuptävling. Hur kunde det hända?
- Det undrar jag också. Men det ligger mycket tid bakom den där framgången. Och de senaste åren har jag arbetat i ett professionellt stall, fått tävla nästan varje helg i Tyskland på arenor lika stora som Scandinavium.
Och vad har det lärt dig?
- Jag tror att ridning är mycket mentalt, det handlar om att hålla nerverna i styr och att kunna fokusera och koncentrera sig.
- När jag rider in på banan stänger jag av allt. Men det är inte bara jag som ska vara koncentrerad, hästen måste också vara det, jag måste få henne lyhörd för alla små hjälper jag ger med händer och sits. Det viktigaste är samspelet mellan oss två.
Och hur ordnar du det?
- Det är det vi tränat hemma. Dessutom tror jag att hästen genom mig känner att nu är det allvar. Och vi hade en sådan uppbackning, det kändes som att ingenting kunde gå fel.
Hade du haft några speciella riter för dig inför tävlingen?
- Jag vaknade med en mycket bra magkänsla, känslan av att det skulle gå över all förväntan. Men känner jag det så, då får jag inte tala om det för någon, för då spricker det.
Berätta om Mic Mac. Heter hon inte Midtown förresten?
- När jag kom hit var hon sex år och jag fick hand om henne. Då hette hon Mic Mac du Tillard. När hon var åtta år såldes hon till USA och ägaren döpte om henne till Midtown du Tillard. Det blev jag mycket ledsen för. Nu är hon tillbaka hos oss och ska snart även rent formellt få tillbaka sitt gamla namn.
Hur kommer det sig att hon alls är tillbaka?
- I USA gjorde hon inte de resultat de hade hoppats på. Hon och hennes nya ryttare passade inte så bra ihop. För ett halvår sen köpte vi tillbaka henne och nu kommer vi att behålla henne, nu är hon inte till salu igen!
Jag anar att du tyckte att det var tråkigt att hon såldes.
- Ja, det var jättesorgligt. Men det är så i den här sporten. Ibland får ägaren ett bud som det är omöjligt att motstå. Hur mycket det löd på vet jag inte.
Har hon och du alltid trivts bra ihop?
- I början, när hon var sex år, då var hon väldigt svår, nästan ohanterlig. Mitt uppdrag var att träna henne, få kontroll över henne, få henne att lyssna till mig. Det tog tid, många timmar varje dag. Men jag vann hennes förtroende till slut.
Beskriv Mic Mac lite närmare om det går. Vem är hon, hur är hon?

- Hon är ett elva år gammalt franskt fuxsto. Pappan heter Cruising och morfar Galoubet. Det är kända hästar.
- Det sägs alltid om franska fuxston att de är svåra, att de har en stark personlighet. Mic Mac är väldigt, väldigt bestämd. Och lite, om man kan säga det utan att det låter dumt, småbitchig. Med en sådan häst gäller det att mötas på halva vägen. Man måste få henne att tycka om det man vill göra med henne, annars gör hon det inte. Man måste få henne att tro att det är hon som har övertaget. Det är en mycket fin gräns man balanserar på.
Att hitta den, att känna och förstå och kunna använda sig av detta, är det en medfödd talang?
- Just det här med hur man kan läsa en häst och hur man kan få ett sådant här förhållande till en häst, det tror jag inte man kan lära ut.
Hur kommer det sig att man alls orkar försöka ta sig an ett franskt fuxsto?
- Vi såg direkt att hon hade en extrem kapacitet. Det ser man i hästens språng, i hur hon hoppar. Vi visste att fick vi bara ordning på henne så skulle hon bli en världsstjärna, det var mest frågan om ifall det alls skulle lyckas. Men jag gav mig tusan på det.
Du och Mic Mac, det känns som en berättelse hämtad ur den allra härligaste av hästböcker. Visst längtade hon efter dig där borta i USA?
- Ja, jag tror faktiskt det. Och att hon blev glad när vi sågs igen. Om man känner någon så bra så märker man det.
Var det inte fara värt att hon hade förstörts där, när någon annan försökte och misslyckades med att rida henne?
- Jo, och det var inte helt och hållet samma sak när hon kom tillbaka. Hon hade inte så bra självförtroende längre. Det tog några månader att bygga upp henne och få henne lycklig igen.
Men du, är inte hästar i själva verket ganska korkade?
- Det är många som påstår det, jag vet inte varför och det tycker jag inte. Verkligen inte alls.
Du började rida när du var åtta år. Visade det sig genast att du var född till det?
- Jag kände tidigt att det var något jag ville ägna mig åt resten av livet.
Du kommer, till skillnad från de flesta ryttare, inte från någon rik familj. Din pappa fick dubbelarbeta för att ha råd att låta dig rida och tävla. Och båten fick han sälja också.
- Han tyckte att det var jätteroligt med hästar. Han brann också för det. Att han sålde båten berodde på att vi aldrig hann åka ut med den, det var ju tävlingar varenda helg.
Gjorde hans uppoffringar att du kände dig tvungen att prestera?
- Absolut inte.
Hann du med skolan? Hann du med något annat överhuvudtaget?
- Jag har alltid haft ganska lätt för mig i skolan och tyckt att det varit roligt. De flesta fredagar missade jag, för tävlingarna är oftast fredag till söndag. Det var inte så bra. Men jag hann plugga i lastbilen till och från tävlingsbanorna.
- Hade jag velat hade jag säkert hunnit med annat också. Men att vara med hästarna var ju vad jag helst ville, all extra fritid var jag med dem.
Hindren är ungefär lika höga som du, 160 centimeter. Är du aldrig rädd?
- Nej, jag har respekt för hästar, men rädd är jag inte. Jag har fått några hjärnskakningar. Man anses inte vara någon bra ryttare förrän man åkt av hundra gånger. Det har jag gjort med råge.
Vad innebär den här vinsten för dig?
- Den öppnar dörrar. Det blir lättare att få inbjudningar till de stora sammanhangen. Kanske också att få fler sponsorer. Att delta på hög nivå är mycket dyrt.
Men nu vann du sammanlagt 600 000 kronor!
- Som inte går till mig utan till ägarna.
OS i London nästa?
- Det vore en dröm. Men först måste jag försöka komma med till EM i Madrid i höst.
Hur bor du förresten? I spiltan bredvid Mic Mac?
- Nej, men helst skulle jag förstås vilja att hon bodde med mig i min lägenhet i byn härintill.
Vad säger din Paul då? Är han inte svartsjuk på henne?
- Jo, lite. Ibland kan han nog tycka att det är jobbigt att jag pratar om henne hela kvällarna.
Om du skulle tvingas välja: människor eller hästar?
- Det kan jag inte. Jag klarar mig varken utan mina vänner eller utan mina hästarna.
Mejla Skriv ut
Rätta text- och faktafel
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar: