Tillsammans är de som hämtade direkt ur en annons.
Detta är drömmen om den perfekta kärnfamiljen.
Det är precis så vi alla vill vara, precis så vi alla vill se ut. Eller önskar att vi hade sett ut när vi var yngre. Eller skulle vilja att våra barn såg ut.
Men inte bara såg ut, vi önskar våra barn en social situation av samma slag som idealfamiljen McCanns: stabil ekonomi, yrken med status, många vänner, trygga relationer på alla kanter och föräldrarna evigt stödjande varandra, evigt stöttande sina barn.
En helt bedårande familj. Framgångsrik. Välartad. Läkare bägge två.
En familj att beundra och avundas. En familj att jämföra med sin egen.
En familj det är svårt att slita blicken i från.
Sky News rapporterar om dem hela tiden, dygnet runt.
Så fort jag kommer hem slår jag på tv:n. Så fort jag vaknar. Det kan ha hänt något nytt med familjen McCann.
Det är som om det inte riktigt handlar om deras försvunna dotter Madeleine längre. Den oändligt söta lilla flickan med sin utflutna pupill i höger öga – den där lilla skönhetsfläcken som bara förhöjer hela den lilla uppenbarelsens oemotståndlighet – har hamnat i skymundan.

Det är mamma Kate och pappa Gerry det rör sig om nu. De perfekta föräldrarna. Som drabbades av det värsta som kan drabba en mamma och en pappa. Som förlorat ett barn och som dag och natt plågas av att de inte vet vad som hänt deras älskade lilla underbara flicka.
De lever i en mardröm. Allt var så perfekt. Semester vid havet, sammetsnatt, middag med alla vännerna, de tre vackra barnen sov bara en liten liten bit därifrån. Och så händer det som inte får hända.
Deras barn är försvunnet, hade de inte lämnat henne, hade inget hänt.
Deras dotter är borta, dagarna går, ovissheten är förlamande.
Hela världen känner med dem, alla vill hjälpa dem. Men uppmärksamheten slår tillbaka. Vi följer dem hela tiden och så nära.
Vi vill ha ett resultat. Varför hittar man inte kroppen? Varför hittar man inte förövaren?
Och hur är det egentligen med dem själva? Är de inte för perfekta?
Perfekta föräldrar med perfekta barn, det är det sjukaste som finns. Iskalla. Utan all förmåga att knyta an till någon alls, särskilt inte till sina provrörsbarn.

Det syns lång väg att de är skyldiga, säger någon. Superkontrollerade psykopater. Han slår henne säkert.
Det är något sjukt med Kates sätt att klä sig också. Så snyggt och prydligt mitt i detta känslomässiga kaos, så färgmatchat, nya små toppar varenda dag.
En liten vippig hästsvans. En stor rund knapp som smakfull brosch på koftan. Med bilden av Madeleine och texten: ”Look into my eyes. Help find Madeleine!” En professionell reklamslogan.
Och pappa Gerry. Välklippt, välpressad, sammanbiten. En kvasiömsint auktoritet. Inte van att någonsin bli ifrågasatt. Hans sätt att bära sin lille sovande son av planet. Drogad? Drogade de ihjäl Madeleine? De har förstås tillgång till alla tänkbara mediciner.
Han har antagligen grävt ner henne vid den där kyrkan man höll på att lägga kullerstenar runt. Hon vet. Folie à deux.
Galen tvåsamhet. Kommer de att begå självmord tillsammans?
Det kan inte vara på riktigt, det här. Det är en tv-såpa, det är en tv-deckare, det finns en stylist i närheten, det finns en marknadsförare, det finns en designer, det finns en trendguru, det finns en livstilscoach, det finns en pressekreterare, det finns en personlig tränare.
Det vi ser är trailern, upplösningen kommer till jul, en timme varje kväll från julafton till trettondagen. ”Familjen McCann”.
Påven har en cameo-roll.
Är de oskyldiga kommer vi att gråta över vår drömfamiljs oändligt oblida öde.
Är de skyldiga har vi än en gång tvingats inse att idealfamiljen är en chimär.
Oavsett vilket, just den här gången heter offret Madeleine.