Notre Dame var den största kyrkan i Port-au-Prince. En väldig vitrosa katolsk katedral som stått som ett landmärke sedan 1912.
Den var för Port-au-Prince lite vad Notre Dame är för Paris, eller Saint Pauls är för London. Och nu ligger den i ruiner. För inte heller kyrkorna stod emot skalvet den 12 januari. Ärkebiskopen blev själv ett av offren.
Det var hit till ruinerna Carola Häggkvist kom i går. Hennes första riktiga möte med verkningarna av katastrofen.

"Viktigt att ha plats att sörja vid"

Vägen hit har tagit oss förbi enstaka raserade hus, men här i stadens centrum är det mesta förstört. Det ser mest ut som om staden bombats från luften, eller utsatts för långvarig artilleribeskjutning.
- Jag mår så illa när jag ser alla ruinerna och tänker på alla människor som fortfarande ligger begravda där inne. Och alla anhöriga som vill finna dem så de kan begravas.
- Det är så viktigt att ha en plats att sörja vid. Det insåg vi själva efter tsunamin.
Hon blir märkbart tagen av synen. Katedralen har delvis kollapsat. Bägge tornen har fallit. Taket rasat in. Gatan utanför är täckt av betong, stenhögar, förvriden metall. Som en vision av den yttersta tiden.
- Ibland tar vi alla livet lite för givet. Jag har själv mist mina föräldrar så jag vet hur snabbt döden kan knacka på.

"Korset står kvar"

Så får hon se det väldiga korset som fortfarande reser sig framför katedralen. Det föll inte när det mesta andra kollapsade.
- Korset står kvar, säger hon. Det är fint att se. Hoppet finns kvar.
Kort därefter möter hon 38-åriga Evelyn Azor som sitter mitt emot katedralen på trottoaren och sjunger en sång på kreol. Hon har suttit här sedan tisdagen den 12 januari, sedan dagen då hennes värld rämnade. Hon pekar också på korset och säger:
GLAD ÅTERFÖRENING. Carola träffar sitt första fadderbarn Celucienne Celui som hon inte pratat med sedan Celucienne fyllde 18. Foto: Jörgen Hildebrandt - Kraften finns kvar. Katedralen kan vi bygga upp igen, människan kommer att leva vidare. Det är därför jag sitter här.
- Men om korset hade rasat så hade också jag fallit.
Även Carola betonar vikten av att landet kommer att resa sig igen. Och att det, delvis med utländsk hjälp, förhoppningsvis uppstår i en bättre skepnad. Att livet går vidare.

Träffar sitt första fadderbarn

Och Carola mötte också livet denna dag i Haiti. På förmiddagen besökte hon och representanter för hjälporganisationen Hoppets stjärna Celucienne Celui, 29 år. Det var Carolas första fadderbarn i Haiti. Hon kom till och med till Sverige och hälsade på men de två hade i praktiken tappat kontakten sedan Celucienne blev 18 år.
- Nu har jag fått hennes mobilnummer, så nu ska vi hålla kontakten, säger Carola när de återförenats i utkanten av Croix des Bouquets, en liten stad strax utanför Port-au-Prince.
Celucienne bor där tillsammans med sin kusin och hennes familj. Carola fruktade först att hon dödats i jordskalvet, men Hoppets stjärnas haitiske chef Tony Boursiquot, lyckades spåra upp henne.
- Jag fick vet för fem dagar sedan att Carola skulle komma på besök. Jag trodde knappt det var sant, säger hon. Jag är så lycklig över att få se henne igen.

"Samma varma flicka"

Lycklig var även Carola.
- Det känns som att möta min lillasyster igen. Det är samma varma flicka, samma ansikte, men nu i en mogen kvinnas kropp.
Även Celucienne Celui drabbades av skalvet. Ena husfasaden har rasat samman och man ser nu rätt in i det som varit hennes rum. Stora sprickor går längs de rosa målade innerväggarna.
SKA HÅLLA KONTAKTEN. "Nu har jag fått hennes mobilnummer, så nu ska vi hålla kontakten", säger Carola när de återförenats i en liten stad strax utanför Port-au-Prince. Foto: Jörgen Hildebrandt Hon arbetade som förskollärare före skalvet men har inte en aning om när hon får tillbaka det arbetet. Förskolan rasade delvis samman, precis som så många andra skolbyggnader i Haiti.
- Vi kommer att reparera huset åt henne, lovar Hoppets stjärnas vd Lennart Eriksson som följer Carola på hennes tvådagarsbesök i Haiti.
Detsamma säger Carola där vi står framför ruinerna av Notre Dame.
- Det här går att bygga upp igen. Men vi måste bygga en starkare kyrka nästa gång.