Några hundra meter från huset, i en enslig korsning där två skogsvägar möts, brinner ett par ljuslyktor. Det är en plats som är viktigare för Carina Höglund än Englas grav.
Efter att ha funderat en stund beskriver hon sig själv som "stark - och samtidigt ett offer".
Hon dukar fram fika i köket. Englas storasyster Sol, som är hemma och kurerar en förkylning, slår sig ner vid bordet. Sambon Torbjörn dricker kaffe under tystnad. När telefonen ringer säger Carina: "Säkert en journalist." Sedan flyttar vi ut till tv-rummet, där en brasa sprakar i öppna spisen.
Uppe på ett skåp brinner ett ljus bredvid ett fotografi av Engla.
- Många säger: "Vi förstår inte hur du klarar av det här." Det förstår jag inte själv heller. Det är faktiskt obegripligt. Nu gäller det bara att klara av julen, för Sols skull. Samtidigt vet jag att jag gör henne besviken, för jag klarar inte av det. När det var luciafirande tyckte att jag klarade det bra, jag stod där och kände mig vanlig och stolt över Sol. Men helt plötsligt började jag storgråta och kunde inte hejda mig.

Klara sig över julen

Carina Höglund tystnar.
- Nä, det är svårt. För mig handlar det bara om att få julen överstökad. Det är någonting jag inte vill vara med om, men jag måste.
Är alla dagar lika svåra?
- Varje dag består av djupaste avgrund och någonstans... en strimma hopp. Det är svårt att få saker gjorda. Jag önskar att det fanns någon som kunde hjälpa en med allt praktiskt. Sjukpenningslappar som ska skickas in, det är som att jag bara skjuter undan det. "Äh", tänker jag, "jag tar det senare."

Gett upp kursgården

I drygt tre års tid har Carina Höglund drivit kursgården Fridhem. Det senaste halvåret har hon arbetat deltid, men för några veckor sedan gav hon upp.
- Jag har sagt upp arrendet. Det funkade inte. Plötsligt blir man jätteledsen - det kan vara någon som vill vara snäll och ger mig en kram, och så brister det. När man har ett företag gäller det att vara professionell och jag har inte den kraften längre. Samtidigt behöver jag försörja mig. Jag är sjukskriven nu och får ut 8 000 kronor i månaden, det kan jag inte leva på.

Inbjudan till debatt

Efter en stund ringer telefonen igen. Vill Carina Höglund komma till SVT:s morgonsoffa och debattera med justitieministern? Det vill hon, "fast det lär inte bli mycket till debatt för vi är överens".
Några veckor tidigare har hon träffat Beatrice Ask i Stockholm.
- Vi hade en jättebra diskussion. Jag tyckte att hon hade tänkt till på några saker, som att brottsoffren behöver mer plats och att man ska tänka till kring återfallsförbrytare. Hon förstår vad jag säger.

En helig vrede

Under rättegången mot Anders Eklund beskrev Expressens Britta Svensson henne som "en banbrytare för alla brottsoffer." Hon höll ett tal riktat till dotterns mördare. Hon ifrågasatte advokat Leif Silberskys beslut att läsa ett stycke ur Stig Dagermans "Att döda ett barn". Hon krävde svar om vad som egentligen hände i korsningen i skogen, där två lyktor nu lyser.
Dessförinnan hade Carina Höglund börjat blogga. I ett av de första inläggen, daterat 19 juli, skrev hon:
"Många tror sig veta hur jag mår om hur förvirrad o förstörd jag är av sorg. Vissa skriver att jag inte vet vad jag gör eller säger, eller att det jag tycker inte är relevant när jag är i sådan krissituation. Vad vet ni om sorg? Har ni gått igenom det som jag gjort?"
Att läsa hennes blogg är att bli träffad av en helig vrede. Sorgen, smärtan, ilskan över "allt det här jävliga" tar inte slut. Skrivandet är ett slags terapi, säger hon, men också ett sätt "att diskutera rättvisa, straff - allt från rättssystemet till krishantering" utan att hennes åsikter filtreras genom massmedier.
Carina Höglund tror att fler brottsoffer kommer att göra som hon i framtiden, hävda sin rätt, våga vara obekväma.

Ångrar inga inlägg

Carina Höglund rättar till en liten pyramid av glas som liggre ovanpå ängeln. Ett minne från en av de två resor hon gjorde tillsammans med Engla till Egypten. Foto: Jörgen Hildebrandt - Samhället förändras. Människor blir mer och mer individer, och vågar ta mer plats. Det finns nog många som önskar att de orkade vara lika drivande som jag, säger Carina.
Har du ångrat något inlägg?
- Nej, för det var så jag kände just när jag skrev. Det jag tycker och tänker är inga konstiga saker egentligen, utan tankar som de flesta har i bakhuvudet. Det är inte så att jag vill störta regeringen eller införa dödsstraff.
När det stod i tidningen att Anders Eklund inte var nöjd med maten i fängelset skrev du: "Hur fan har du mage att klaga på något över huvud taget, du borde ha suttit på hårt bröd o vatten i en mörk kal liten cell med tortyr varje dag, det är det straffet som du förtjänar!" Du måste ha känt dig väldigt provocerad.
- Jag förstår att han klagar, för han är en slug person. Även om han inte har så hög IQ är han inte dum. Om man klagar när man sitter i fängelse tycker jag att man ska ha vatten och bröd i några veckor, för att man ska förstå att det inte är så dåligt egentligen. Men jag tycker också det är viktigt att samhället satsar resurser på de brottslingar som ska ut.

Hade ett väldigt bra liv tidigare

Vilka reaktioner möter du? - Många tycker det är bra att jag orkar kämpa. Men jag får en del hatmejl till bloggen, folk som tycker att jag inte ska vara så mediakåt. Det är antagligen människor som inte mår så bra. Ett tag ringde folk mycket också. Bara en timme före begravningen var det någon människa som lämnade meddelande på min telefonsvarare och gick på rätt hårt:
"Nu måste du ta dig i kragen. Du måste säga till SVT att de inte får sända begravningen. Du måste tänka på Englas bästa och inte bara på ditt eget." Jag har ingen aning om vem det var. Ingenting i det här har varit smidigt och enkelt.
Hur var ditt liv innan din dotter blev mördad?
- Tidigare hade jag nästan bara bra dagar. Visst har folk dött omkring mig, men jag har varit väldigt befriad från svarta dagar. Jag har haft ett väldigt bra liv ända tills det här hände.

Orädd

Rädd av sig har hon nog aldrig varit.
Carina Höglund är utbildad fritidsledare och innan hon flyttade hem till Stjärnsund arbetade hon bland annat på en skola i Södertälje för pojkar som straffat ut sig från den vanliga skolan.
En gång hittade hon en skolkande elev utanför Ica.
Pojken förklarade att han inte tänkte följa med till skolan, och att han tidigare samma dag hade slagit en mobiltelefon i huvudet på en lärare. Carina Höglund minns hur hon tryckte upp honom mot en vägg och sa:
- Det spelar ingen roll om du så slagit djävulen själv, nu kommer du med mig.
Hon skrattar till, konstaterar att "det ligger nog i generna".
- Vi har starka kvinnor i släkten: mamma, mormor, kusiner, mina barn... Kvinnor med mycket skinn på näsan. Jag har nog ofta kunnat uppfattas som obekväm, säger Carina Höglund.

Engla ville se pyramiderna

Sedan tar vi bilen ner till korsningen i skogen, mordplatsen enligt Anders Eklunds berättelse. Det är den sortens grå decemberdag då det aldrig blir riktigt ljust, trots att marken är vit av snö. Ett par meter från vägkanten står en ängel i sten och två lyktor.
Carina Höglund rättar till en liten pyramid av glas som ligger ovanpå ängeln. Ett minne från en av de två resor hon gjorde tillsammans med Engla till Egypten.
- Engla ville så gärna se pyramiderna, men det var så långt att åka från där vi var. Jag sa: "Det får du göra när du blir stor."