Ett tiotal ministrar har avgått, och Browns Labourparti "förintades", som The Daily Mirror formulerade det, i lokalvalen i torsdags. Av de drygt 30 kommuner som stod på spel ska Konservativa partiet nu styra 30, Liberaldemokraterna en – och Labour noll.
De oftast skoningslösa Londontidningarna verkar ändå motvilligt imponerade av att Brown trots allt höll masken när han i fredags lät en del av de ministrar han har kvar byta jobb.
Han "är som en sårad tjur. . . stolt, trotsig, verkar omedveten om de knivar som tryckts in djupt mellan skulderbladen", kommenterar The Sun. "Trots allt mörkt tal om ett 'vandrande lik', så rör han fortfarande på sig".

Skyltdockor

The Guardian skriver om fredagsdygnet "som lämnat politiska lik utströdda i (Londons politikerkvarter i) Westminster", och lockar liksom The Daily Telegraph på förstasidorna med pinup-aktiga foton på Caroline Flint.
Av alla ministeravhoppen är kanske Europaministern Flints det som slår hårdast mot premiärministerns image. I sitt avgångsbrev får hon Brown att framstå som bakåtsträvande gubbe, som i sin inre krets bara släpper in lojala män. "Flera av kvinnorna i regeringen – jag själv inräknad – har av er behandlats som föga mer än kvinnliga skyltdockor. Jag är inte längre beredd att sitta i regeringen i en perifer position", skriver hon.
Kritiken är dessutom olycksbådande för Brown, i och med att den visar hur snabbt till synes trogna medarbetare kan vända en ryggen. Så sent som i torsdags sade Flint i en intervju:
- Jag är mycket stolt över att sitta i en Labourregering och mycket stolt över att ingå i Gordon Browns regering.

"Avgörande dygn"

Krisen baseras på de avslöjanden som The Daily Telegraph nu i en månads tid portionerat ut om frikostiga kostnadsersättningar till Westminsters politikerelit. Nästan alla, däribland Brown, framstår som giriga och okänsliga för att Storbritannien liksom stora delar av världen genomgår den värsta ekonomiska svackan i mannaminne.
Telegraph ser denna helg som "två avgörande dygn för överlevnad" för regeringen. Dels går britterna i väntan på om resultatet i EU-valet, som redovisas på söndagskvällen, är lika förödande som lokalsiffrorna. Dels måste Brown få lugn i leden tills arbetsveckan börjar.
Att få bort en brittisk premiärminister mot dennes vilja är väldigt svårt, men som framgick av Tony Blairs avgång för två år sedan så går det om missnöjeslavinen är tillräckligt stor och långvarig.