Jag vet inte när eller hur det började, det vet nog ingen. Det enda jag i dagsläget vågar påstå mig veta är när det slutar.
När man som barn växer upp så ser man världen på ett väldigt vackert sätt, allting som händer och sker i ens närhet tar man för givet är helt naturligt. Man lär sig aldrig att ifrågasätta och undersöka förrän många år senare.
Kanske är det därför som en sjukdom så som alkoholism kan sätta sådana spår att man som 20-åring fortfarande inte kan greppa dem.
Jag har starka minnen från min barndom. Jag minns bland annat hur min mamma ibland kunde stå och skrika på Jonatan om hur hon skulle ta livet av sig om han inte slutade med det han nu gjorde.
Diskussionerna dem emellan urartade i regel till skrik och bråk som man ständigt fick bevittna.
Kanske är det därför som jag fortfarande än i dag alltid ser till att äta så fort som möjligt bara för att middagen ska vara avklarad. Kanske bara för att hoppas att allt ska vara över innan det blir ett bråk.

Ju äldre vi barn blev desto mer fick vi veta om sjukdomen. Den märktes också tydligare på vår mamma.
De senare åren med min mamma minns jag långt ifrån glasklart utan det hela är mer som ett skimmer.
Jag var den av oss bröder som snabbt lärde mig att det fanns ett sätt att komma undan, nämligen att fly till pappa.
Oavsett om din mamma dricker alkohol tar droger eller är kriminell så är hon fortfarande din mamma. Du kommer alltid oavsett ha väldigt starka känslor för henne vare sig du vill eller ej.
Det finns få saker som kan splittra än människa så mycket som när man känner ett riktigt starkt hat mot en person som man verkligen älskar.
Jag kan inte beskriva hur det känns att exempelvis sitta på sin studentmottagning glad upprymd men samtidigt se sin kära mamma läsa upp ett tal när hon är berusad.
Jag vet att det var extremt få där och då som såg det på henne. Men jag såg det.
Jag minns inte ett ord av talet hon höll, jag har läst det i efterhand och tror att hon kan ha sagt de orden. Men allting som fanns i mitt huvud just där och då var bara att min mamma tyckte spriten var roligare än att se sin son ta studenten.

Jag kommer aldrig att skylla någonting på min mamma, jag är inte ens säker på att allt som hänt bara drabbat mig negativt.
Men givetvis så finns det stunder då jag önskar att allting varit normalt för en sekund. Självklart så önskar jag att jag ofta slapp gå runt med en oro över att jag snart skulle få ett sms där det står ”mamma tog livet av sig nyss” eller ”nu har vi förlorat huset”
Denna ständiga oro över att saker ska gå åt pipan för andra har drabbat mig ofta. Jag har många nätter legat och ångrat att jag inte har kunnat skydda Albert min älskade lillebror bättre, eller att jag inte kunnat göra mer för att stoppa alltihop.

Jag tror i dag inte att någon av oss vet hur detta ska sluta eller om det ens kan sluta. Jag själv har våndats mycket inför mammas bok och har i ärlighetens namn fortfarande svårt att veta hur jag ska uttrycka mig i frågan.
Jag tänker ofta tillbaks på den tiden när jag var ett litet barn, jag minns hur jag och mamma brukade kolla på tv sent på kvällen. Mamma satt alltid med en vinflaska eller två och drack i regel tills hon somnade bredvid mig. Jag tänkte så klart inte så mycket på det utan utgick bara ifrån att min mamma var trött. Det var på den tiden då jag satt och inget ont anade, inget ont visste. I många fall så önskar också jag att jag aldrig lärt mig se att det var en sjukdom. Allting var ju så bra där och då.
Jag tänker på det än i dag och minns exempelvis känslan när min första flickvän kysste mig efter att ha druckit vin. Jag minns känslan och tanken att ”det här är ju precis som då…”
Jag minns att jag aldrig känt mig så trygg.