Jag har sällan blivit så förvånad som när mr Henstrand ringde.
Han var ena dotterns klasslärare på skolan i New York. Han förklarade att fallet var löst. Den skyldiga hade hittats och vi skulle mötas.
Jag insåg hur totalt uppgiven jag blivit av mina erfarenheter både som elev och förälder i den svenska skolan.
Jag blev jagad och retad från lekis till andra klass, och efter att lekisfröken krävt att också jag skulle säga förlåt för att jag gjorde något så dumt som att gråta, slutade jag be om hjälp. En lika misslyckad "medling" utsattes min dotter för i lågstadiet, när hon av många utsatta barn ensam valdes ut att möta förövarna. Hon fick, som hon uppfattade det, stå och skämmas för att hon var den enda som grät när de två pojkarna slog andra barn med en pinne.
Deras framtvingade ursäkt hade hon helst sluppit.
Mr Henstrand hade ett helt annat sätt att agera.
Det var han som berättade att min dotters finaste nyckelringar, som hon tagit med till "Show & Tell", försvunnit ur sin glasmonter. Han skulle utreda saken och höra av sig.
Snart var tjuven avslöjad. Amanda hade slängt dem i papperskorgen och städaren hunnit tömma.
Hur är det möjligt att jag kan minnas detta med något som närmast liknar glädje? Medan det negativa jag själv och mina barn råkade ut för i svenska skolor sitter kvar som taggar?
Amanda och min dotter träffades i skolan med var sin förälder, och mr Henstrand. Dottern minns att trots den obehagliga situationen fick mr Henstrand henne att må bra.
Hon kände sig lyssnad på och sedd. Hennes känslor togs på allvar. Och det bästa av allt var att samma sak hände Amanda.
Inte så att det hon gjort viftades bort. Tvärtom, det ansågs mycket graverande.
Men också hon blev sedd och lyssnad på. Hennes känslor togs på allvar. Och det är anledningen till att jag gärna återvänder i tankarna till den här händelsen.
Inte för att jag plötsligt brydde mig om Amanda. Om skolan hade sparkat ut henne hade det inte gjort mig något.
Men vi fick en förklaring, av Amanda.
Den var häpnadsväckande.
Hon sa att hon ville ge sig på min dotter för att hon hade en pappa som var med så mycket i skolan. Hennes egen pappa hade försvunnit ur hennes liv.
Eftersom våra barn var nya och inte kunde språket, föll det på min mans lott att vara med dem i skolan, medan jag jobbade dygnet runt som Expressens USA-korrespondent. Det fanns ingen som han. De amerikanska hemmafruarna tyckte att vi svenskar var bra konstiga.
Men Amanda förstod.
Det var det finaste som fanns att ha en hemmapappa.
Från att varit kränkt och bestulen blev min dotter plötsligt innehavare av en skatt inga pengar i världen kunde köpa. Vi upplevde medlingens magi.
Tänk om min lekisfröken haft den här kunskapen. Då hade mitt liv sett annorlunda ut.
