Försoning är ett svårt ord.
Vi ryggar tillbaka, tycker att det låter fånigt. Tror att det handlar om något religiöst, eller underkastelse inför en högre makt.
Försoning verkar stå i motsats till så mycket som vi tycker är viktigt.
Går det att försonas?
Jag vet inte svaret på den frågan. Jag har själv inte varit särskilt bra på det.
Jag har alltid tänkt att den andre inte ska få övertaget. Har tyckt att det varit viktigt att jag lärde mig stå upp för min sak, att inte sluta kämpa, att inte ta någon skit.
Försoningsbetyget har varit IG – icke godkänd.
Men när jag har träffat människor de senaste veckorna som lyckats att försonas, eller som har som jobb att få andra att göra det, har en process satts igång.
Den går på djupet.
Jag blir helt enkelt avundsjuk på de försonade. Det verkar så skönt. Man verkar må så bra av att göra det.

Det går knappast att vifta med pekfingret mot de unga människor som upplever saker de borde försonas med.
En mamma som super, en pappa som slår, ett syskon som begår sexuella övergrepp? Det låter ju som om man skulle säga, okej, förstör mitt liv, jag kan lära mig leva med det.
Ska man bara vända andra kinden till när man blir utsatt i skolan, på nätet, på stan när någon tar mobiltelefonen, jackan, slår?
Nej, verklig försoning börjar med att den drabbade blir sedd. Aldrig med att hon eller han håller tyst och böjer nacken.
Att bli lyssnad på, att bli trodd är ofta svårt för en ung människa som råkat ut för något som kränker själen.
Men utan det är försoning inte möjlig.
Försoning kan aldrig börja med att vuxenvärlden slätar över, låtsas som om ingenting har hänt, vänder bort blicken. Det krävs sanning. Om inte den som slagit, som stulit, som begått övergrepp erkänner vad den gjort, går det inte att komma vidare.
Det är oftast väldigt synd om de stackare som förstör livet för andra människor. Men har man gått från offer till förövare går det inte att börja med att skylla ifrån sig. Man måste ta ansvar för det man själv har gjort.
Det är svårt. Men gör man det kan ett möte ske.

Medling är ett sätt att lösa konflikter, en metod som sprider sig runt världen. Ett urgammalt synsätt som fått en modern form. Med hjälp av en fristående, neutral, tredje part möts offer och förövare.
Hur ser ett sådant möte ut?
Expressens journalist Victoria Enqvist vet. Hon har träffat tre unga människor som kunnat försonas med dem som gjort dem illa.
Det är starka berättelser.
Berättelser som visar att det är möjligt att läka och gå vidare.
Det är berättelser om hopp i en tid där svarta rubriker sagt mer än vi orkar ta in om hur ont unga människor kan göra varandra.
Det behövs lösningar när allt har gått snett. Det är dags att våga försonas. En dag kanske till och med jag vågar det.