Grönskan mellan egnahemsidyllerna Enskede och Stureby i södra Stockholm är överväldigande. I Hemskogen, i snår av björk och hassel, hittades i fredags natt en 15-årig flicka mördad.
Inte många verkar veta vad som egentligen hänt.
Polisen talar om ett komplicerat triangeldrama mellan de två anhållna 16-åringarna och den dödade flickan.
Alla tre inblandade hade bloggar, där invektiven nu korsar varandra i kommentarsfälten. På andra sidor spekuleras om vad som har hänt.
De flesta talar om svartsjuka och om ett bråk som gått över styr. Det verkade också det mest troliga, tills åklagaren Karolina Lindekrantz i går kväll antydde att dådet kan ha varit planerat.
Det satte i gång tankarna.
I går hade niorna på Kunskapsskolan i Enskede skolbal. I morgon är sista skoldagen. I lördags, nationaldagen, var det sedan länge planerat att ha fest högst upp i den nedlagda hoppbacken i skogen.
En vän till den dödade 15-åringen skriver på nätet:
"Bal på tisdag. skolavslutning på torsdag. 4 jvla dagar. att dom inte kunde stå ut 4 jvla dagar.dom hade inte ens behövt gå till skolan. sen efter torsdag. hade dom kunnat släppa dig helt. aldrig behövt se dig. aldrig behövt tänka på dig".
Det drama de orden uttrycker är omtumlande. Vad var det som hände? Vad fick känslorna att bli så starka? Vad gjorde att två skolkamrater, en flicka född 1993, och en jämnårig pojke, i dag begärs häktade i Södertörns tingsrätt?
En sak vet jag: jag har aldrig varit så orolig som när min äldsta gick ut nian och skulle festa utomhus vid skolavslutningen. Jag visste att hon var klok men att gruppen som helhet inte hade omdöme eller erfarenhet nog att klara om något gick snett. Det var otäckt.
När man går ut nian vill man så mycket, har så mycket man vill visa. Men är fortfarande så liten. Ett barn.
När det surrar av rykten om dådet i Hemskogen talas det om fotbollshuliganism, anabola steroider, tidigare våldshändelser, och annat som vi inom några månader kommer att få kartlagt i minsta detalj i polisens förundersökning.
Jag tänker på ett ord när alla dessa bloggar, bilddagböcker, kommentarer och rykten flimrar framför ögonen.
Det är: brådmogen.
Det handlar om ungdomar som haft alldeles för stora och svåra frågor att brottas med själva. De hade behövt vuxna som talade tillrätta, förklarade, satte stopp.
Var fanns de vuxna?
Nu är en flicka död, en flicka som av kompisarna beskrivs som "den blygaste, oskyldigaste, snällaste personen jag kände".
En pojke sitter anhållen. En pojke som påminner om dem som i samma ålder stod åtalade för att ha sparkat ihjäl Riccardo Campogiani. En pojke av en sort jag känner igen.
Är det samma historia en gång till?
En flicka är också anhållen. Har hon bett pojkvännen döda skolkamraten? De som vill hata henne på nätet hittar mycket lite att rikta det mot. I en tid då tonåringar fyller nätet med bilder på sig själva har hon inga. Det finns inte en enda bild på hennes blogg.
Rutan där ett porträtt ska finnas är tom. Hon skriver att bloggen handlar om "allt, och ingenting".
