När det är riktigt illa ställer alla upp.
Kanske inte alla. Men så många som behövs. Jag tror det. I alla fall oftast.
Väldigt många människor världen över bryr sig nu om Haiti, vad än alla ni cyniker och pessimister säger. Vi gör det.
I den globala byn bryr vi oss lika mycket som om det hänt i grannskapet.
De flesta av oss kan inget göra. Utom en sak. Vi kan skänka pengar.
Jag kan inte påstå att jag är duktig på välgörenhet. Ibland glömmer jag att sätta in pengar till mitt fadderbarn Pawel i Polen, och jag avskyr tiggare på gatan och i allmänna transportmedel.
Det finns inga regler för hur en god människa ska bete sig, och när det påstås att en av dem är att ge kontanter till hemlösa, missbrukande män på offentliga platser, slår jag bakut.
Då lägger jag hellre sedeln i Frälsningsarméns gryta.
Eller behåller den.
Men nu vill jag ge pengar till hjälparbetet i Haiti och det är för att jag begriper att det är fruktansvärt viktigt. Läget är akut, fasansfullt.
Det allra enklaste är att sms:a. Själv gick jag in på www.redcross.se i går och betalade med kort. Det var också enkelt.
Pengarna är även ett bidrag till de ofattbart modiga människor som är på väg till ön för räddningsinsatser. Det finns inga jag beundrar mer nu.
SOS Barnbyar, som sett till att Pawel och hans tre systrar fått en bra uppväxt, har två barnbyar på Haiti, två ungdomscenter, två grundskolor, fyra socialcenter och en yrkesskola.
De har flugit in personal med helikopter från Dominikanska republiken för att se vad som har hänt med de barn och ungdomar de har hand om.

Flygas in till Haiti - jag tror att de flesta av oss hellre skulle stå ut med vad som helst utom det. Men några måste göra det.
I går kom besked om att den ena barnbyn, Santo Children Village, ligger i ruiner men att alla 180 barn har överlevt. Ett mirakel.
En som precis landat i Haiti är Elizabeth Kreitler, hundförare från Fairfax County Urban Search and Rescue Team i Virginia i USA. Hennes uppgift är att ständigt vara beredd att inom tre timmar flygas till vilken katastrofdrabbad del av världen som helst. Orkaner, jordbävningar, terrordåd, tsunamin. Hunden heter Racker, är en schäfer och expert på att hitta överlevande i rasmassor.
Bilden på Elizabeth och Racker när de klev på planet till Haiti i onsdags morse fick mina ögon att tåras.
Tack för att ni finns, alla ni som vet vad man kan göra för att hjälpa till. Vi andra känner oss handfallna, så maktlösa.
Men det betyder inte att vi inte bryr oss.
Vi gör det.
Även före katastrofen var situationen i Haiti svår. Men i katastrofrapporteringen är det viktigt att få med det som händer världen över nu. Att vi hjälps åt.
I går kväll hade svenska Röda korset fått in 800 000 kronor, skänkta av svenskar sen jordbävningen.
- Många vill ge, människor skickar sms och ger pengar. Det känns som att det finns ett stort gensvar hos svenska folket, sa Malin Lager på Läkare utan gränser till TT.
Räddningsinsatsen kallades "mardrömslik", "näst intill omöjlig att koordinera", en "ofantlig logistisk utmaning" och "en droppe i havet".
Men vi måste försöka. Alla vi invånare i den by som heter Haiti och där vi alla just nu ingår.