Det känns som det varit tyst i 35 år.
Då, när Expressens Maria-Pia Boëthius var på kvinnokurs i Tylösands havsbad i januari 1975 hände något:
"Dessa nätter i havsbandet var som att släppa fram ett vattenfall... Vi var inte ensamma om våra problem. Vi var inte galna."
Den ena deltagaren efter den andra började berätta om sina erfarenheter av sexuella övergrepp. En hade blivit våldtagen vid sex års ålder. Andra i tonåren, andra i vuxen ålder.
"Många hade blivit utsatta för svårartade våldtäktsförsök. Och ingen enda hade ens haft en tanke på att anmäla brottet till polisen."
I stort sett alla kvinnor Maria-Pia Boëthius kände, visade det sig när hon började fråga, hade en historia om ett övergrepp.
Var tidigt ute. För 35 år sedan blev Expressens Maria-Pia Boëthius artikelserie om våldtäkt en banbrytande händelse. Foto: Johan Adelgren
Det blev en banbrytande artikelserie om våldtäkt. Hon sköt den dåvarande sexualbrottsutredningen, som ville göra kvinnans "handlande före övergreppet" till förmildrande omständighet, i sank.
Sen dess har det på ytan sett ut som om problemen gradvis försvunnit, relationer har blivit jämlika, kvinnor starka och kapabla att säga nej.
Tills Johanna Koljonen tryckte på "tweet".

Mikrobloggen Twitter är ett öppet forum där vem som helst kan registrera sig och skriva 140 tecken om vad som helst. Alla kan läsa allt, bara de kan hitta det i den enorma mängden "tweets" som hela tiden skickas runt jordklotet.
För att hitta lättare kan man lägga till en "hashtag" med tecknet #. Det gjorde sociala medier-geniet Sofia Mirjamsdotter när hon upptäckte vad som höll på att hända.
#prataomdet
Då öppnades samma vattenfall som i Tylösand 1975. Med skillnaden att nu finns tekniken att göra så många fler delaktiga.
På Facebook ljuger man för sina vänner, på Twitter säger man sanningen för okända, har någon träffande sagt.

Och det är något med Twitter, där de allra flesta finns under sitt eget namn och bild, som fungerar precis så.
De berättelser från kända och okända kvinnor och män som nu strömmar fram känns äkta, smärtsamma och som något man känner igen.
Från sig själv och andra. En del är banala, inget hände egentligen. Absolut inget att springa till polisen för.
Men berättelserna från gråzon och gränsland var också något som den utsatta kommit ihåg i alla år. Och nu vill prata om.

Efter att Johanna Koljonen startade i tisdags, har 50- 100 twitterinlägg i timmen vällt fram, och det är svårt att få överblick, och att läsa bakåt i flödet.
Samtidigt har twittrare i andra länder hakat på, lockade av den ursprungliga kopplingen till fallet Julian Assange. Flera kvinnor ville tala om att de blivit utsatta på liknande sätt som de två kvinnor som anmält Assange för våldtäkt och sexuellt ofredande.
Men den kopplingen har släppt.
Det har blivit något större. Något globalt.
Plötsligt ger vi varandra mod - att prata om det.