Jag kan inte påstå att jag blir särskilt chockerad av boken "Den motvillige monarken" som jag läste i går.
Det gick snabbt, på ett par timmar.
Den verkar också skriven snabbt, mycket tas från andra källor. Till exempel detaljer från lillprinsens uppväxt från barnsköterskan Ingrid "Nenne" Björnbergs bok "Dagbok från Haga" från 1975.

Hon berättar att han älskade traktorer och att han på väg hem från fru Broms skola ville stanna och titta på grävskopor och gatuarbeten.
En gång lappade han till sin syster Christina när hon påstod att han skulle bli kung.
"Jag ska bli ARBETARE!", påstås lille Carl Gustaf ha utropat.
Tänk om han ändå hade fått bli det. Då hade vi, och han, sluppit läsa denna blandning av lösa rykten och oroväckande detaljer om hur en gift trebarnsfar beter sig på diverse platser och tider på dygnet.
Det mesta förvånar mig inte, och det beror på att jag har hört det förut. Som journalist i Stockholm har man hört ryktena i decennier, och kanske var det en viss "åh fan-effekt" första gången.
Nu är det mesta en axelryckning.
Det är i princip fel. Jag håller med författarna om att man väntar sig ett mer korrekt uppförande av statschefen som är en symbol och representant för Sverige. Innan han smutsar ner vårt varumärke borde han kanske fråga oss undersåtar om det är okej.
Jag tror de flesta säger nej till en monark som raggar småtjejer på krogen. Det borde vara under hans värdighet.
Tyvärr är mycket i "Den motvillige monarken" inte mer än löst skvaller. Men ibland finns det mer fakta. Då blir det besvärande.
Berättelsen om Camilla Henemarks relation till kungen har tyvärr viss trovärdighet.

Likaså är detaljerna från det påstådda strippklubbsbesöket under OS i Atlanta besvärande. Om det som står i boken stämmer handlar det om ett skandalöst sätt att representera Sverige i ett offentligt sammanhang.
En tredje punkt där Carl XVI Gustaf känns avslöjad är när en ung kvinna tillhandahåller psykologisk insikt:
"Han var inte ens flirtig utan verkade mer förvänta sig att omgivningen skulle göra honom nöjd. Det verkade som om han inte visste hur man skulle göra, som om han aldrig behövt det eftersom allting serverades...Ingen av kompisarna visade honom någon speciell respekt, de var snarare lite burdusa i sitt förhållningssätt...Ingen kallade honom "kungen"...Jag upplevde i ögonvrån att hans kompisar egentligen var lite uttråkade och att de sannolikt var där för att bevaka sina positioner som gunstlingar".
Sant eller falskt?

Man kan ju göra experimentet att plocka bort kungen, och låta historien handla om Aje och Noppe och andra rika äldre män med lustiga smeknamn som gillar att festa. Kaffeflickor efter maten? Inte osannolikt alls.
Men ett riktigt allvarligt argument mot boken kommer författarna med själva. De intervjuar en av kungens "festfixare" som säger att allt detta numera är historia.

"Det finns för många mobilkameror i sammanhanget. Jag kan tala om att kungen har sedan länge tillbaka lagt ner det här livet...Mobiltelefonen har förstört allt...Allt det här gamla livet, det är nedlagt, det är inte så hälsosamt. Han har uttryckligen sagt att det funkar inte att hålla på med det här livet längre...det är över".
Så varför då boken? Det känns inte riktigt bra att ha läst den, som att man har låtit sig smutsas ner.
Jag tycker synd om drottning Silvia och barnen.

Kungen borde förstått att han ska representera oss alla, också trasiga unga flickor som låter sig utnyttjas av rika, äldre män.
Han borde respektera sin hustrus engagemang för sex-utnyttjade barn.
Han borde stödja sin dotter genom att vara en bra före- bild.
Men jag kan inte hjälpa det, jag tycker mest synd om mannen som hellre ville bli grävmaskinist än kung.