Som journalist har jag under trettio år ofta kommit nära katastrofer, våldsdåd, människor som mist dem de älskar under fruktansvärda omständigheter. Ändå står tisdagsmorgonen 18 mars märkligt klar i minnet. Mobilen pep till 07.10. När jag tryckte fram sms:et var det kort, fem ord.
"Kan du åka till Arboga?".
Ingenting visste jag när jag satte mig i bilen, ingenting om vilken fasansfull, osannolik historia som bit för bit skulle rullas upp de närmaste dagarna. En historia om hur en vuxen människa gör två oskyldiga, försvarslösa småbarn till måltavla för sina frustrationer, sina misslyckanden, sin besinningslösa vrede.
En kvinna sitter häktad för morden, en kvinna som vänder upp och ner på vad vi, och alla experter, tror sig veta om vilka som dödar barn.

Kommer inte att glömma

Nu vet vi att det inte finns några regler. Inga rimliga möjligheter att förutse allt. Och därmed inte heller några möjligheter att skydda sig.
Plötsligt dyker ett cyklande barn upp på vägen. Ett tillfälle öppnar sig för den som behöver visa sin makt, som behöver leka Gud en stund.
Jag kommer inte heller att glömma hur jag återvänder från en lång dag på vägarna i Pennsylvania, slår på datorn och med chockvågor pulserande i kroppen läser om den fasansfulla, osannolika upplösningen av mysteriet med försvunna Engla, 10 år.
Det var som en ond dröm, för hemsk för att vara sann.
Den flinande gärningsmannen. Historierna om hans äckliga beteende, som ingen satte stopp för. Poliserna som sjabblade.
Varför blir barn mördade?
Svaret är enkelt.
Det är för att de inte kan försvara sig.
Våld är det kränkta, hunsade, misshandlade, hjälplösa barnets sätt att som vuxen ta revansch. Varje gång en våldshandling ger makt, ger utdelning, förstärks vissheten att det är rätta sättet att skaffa sig självkänsla på.
Och för att lyckas gäller det att ge sig på någon som är svagare.
Mördaren i Arboga behövde inte riskera att få svar på tal, att behöva uppleva hur det känns att förlora, att bli övermannad av någon som är starkare.
Bara att slå, bara att döda.

Ska inte hända

Engla försökte sparka, dra sig loss, ge tillbaka. Hon hade inte en chans.
Lika lite som Helén i Hörby eller Sabina som höggs ihjäl på sitt dagis i Arvika. Eller Bobby på den ensliga gården i Småland. Eller något annat av de barn som far illa och dödas i det här landet.
Det ska ju inte hända här.
Här värnar vi om dem som är svaga, har regler om hur man ska bete sig, och lagar mot barnaga.
Engla. Foto: PRIVAT Hur ofattbart då när någon bryter mot den mest grundläggande regeln av alla: du ska inte döda en annan människa.
Fyra mördade barn under några korta vårveckor i Sverige: Engla, Max och Saga, och en liten flicka i Surahammar och hennes mamma. Hade det hänt samtidigt under ett krig hade det kallats en massaker.
Det finns inget normalt i det, inget som liknar något som hänt här tidigare. Ett blodbad i fredstid.

Rätt att sända

Ju mer jag tänker på det, och ju mer jag diskuterar med människor som tycker tvärtom, så känner jag hur rätt det är att Sveriges Television sänder Englas begravning i dag. Det är ett beslut med djup och eftertanke.
Det handlar inte om att visa sörjande anhöriga i närbild. Det är orden, musiken, stämningen, trösten som ska förmedlas.
Sms-pipet tidigt på tisdagsmorgonen, chocken framför datorns nyhetssidor en söndagskväll, ingen vår i mitt liv har varit som denna. Det exceptionella, gripande, omtumlande och djupt sorgliga behöver ett avslut, en tröstepunkt.
"Det är inte av hennes liv vi har berörts, utan av hennes död", skrev Göran Rosenberg i en debattartikel på Sidan 4 i Expressen. Han menar att de få begravningar som direktsänds i tv har rört sig om personer "som under sin livstid och i sin livsgärning påverkat och berört oss som nation".

Tände två ljus

Saga och Max. Foto: PRIVAT Tror han verkligen själv på att minnesstunden sänts i tv om utrikesminister Anna Lindh dött på något annat sätt, till exempel av sjukdom? Visserligen hade hon ett framgångsrikt liv, men det var sättet hon dog på som berörde oss. Som fick oss att vallfärda till mordplatsen och lägga ner rosor. Sitta med tårarna rinnande när Margot Wallström talade till sönerna på minnesstunden (sönerna syntes inte i bild).
Femåriga Sabina mördades samma dag som Anna Lindh dog. Kyrkan och kommunen beslöt gemensamt, och blixtsnabbt, att minnesstunden för Anna Lindh på torget i Arvika också skulle handla om Sabina.
Arbetsplatser stängde, 2000 människor kom. På sjukhuset tände de som inte kunde gå ifrån två ljus, ett för Anna, ett för Sabina.
Den sortens märkliga uppdelning i fint och obetydligt folk som Göran Rosenberg gör, och som andra sen upprepat som om den vore lag, har ingen som helst giltighet, varken i verkligheten eller i något som helst regelverk.

Berör

Englas öde berör oss, liksom Anna Lindhs, Fadime Sahindals, prinsessan Dianas, Olof Palmes. Det handlar om vår förtvivlan, vår maktlöshet när någon bryter mot den gyllene regeln: du ska inte döda en annan människa.
Sveriges Television är det offentligas röst, och det finns så mycket som myndighets-Sverige missade att göra för att rädda Englas liv. Jag ser också tv-sändningen av begravningen som en ödmjukt böjd nacke inför det offentliga Sveriges tillkortakommanden.
Jag tror jag viskar det i dag också.
Förlåt, Engla.
Förlåt, Max och Saga.
Vi borde gjort mer för att rädda er, för att försvara er.