Så fult det är, det onda.
Så futtigt, så ynkligt.
På polisens förhörsvideo tittar det slappa ansiktet rakt mot förhörsledaren i ständigt ett och samma ansiktsuttryck. Brösten hänger under den oformliga T-tröjan.
Den frånstötande lastbilschauffören Anders Eklund kommer aldrig att bli huvudperson i ett av de omvända hjältedramer som manliga filmregissörer älskar att göra. Inga tv-producenter slåss om hans story.
Det alla vill är bara att få glömma honom. Stoppa in honom i en bunker på livstid och aldrig se honom mer.

Det värsta brottet av alla, bortförandet, skändningen och mordet på ett försvarslöst barn, är inte mer "spännande" än så. Det som så många, med lika slappa ansiktsuttryck som Eklunds, sitter och glor på som underhållning på helgkvällarna, är i verkligheten inte alls något som en enda människa, utom de som måste, vill ta i med tång.
När jag med en ökande, vidrig känsla av att bli nedsmutsad i mitt innersta går igenom polisutredningen mot Anders Eklund blir jag djupt berörd av att det finns medmänniskor som inte backar undan från den här verkligheten, som knackar dörr, undersöker, analyserar, förhör, tar emot dessa dussintals med samtal från siare och tipsare utan något vettigt att komma med, och som slutligen kommer med frågan till den tidigare sexförbrytaren: "har det framkommit någonting som du har att berätta för oss?"

När riksmordkommissionens chef Dag Andersson ställer frågan till Anders Eklund förvandlas den över 100 kilo tunge lastbilschauffören till ett barn.
Rösten är ynklig, darrar. Den manlige auktoriteten med den mörka rösten har kommandot. Eklund lyder.
Han erkänner Pernillamordet och snart dirigerar Eklund, som kan allt om vägar, kartor och hur man hittar till ställen, poliserna till platsen där Engla ligger.
Där han har lagt henne och skändat henne som om hon vore ett ting.

I det överblivna materialet, den så kallade slasken, berättar en av Eklunds närmaste vänner: "Anders har alltid varit en stor konsument av porr. Anders är porrfilmsskadad. Anders tankar verkade bara handla om hur det går till på porrfilmer. Ibland kändes det som att Anders inte kunde skilja på dikt och verklighet".
I porrens värld kunde Anders Eklund få bekräftelse för den han är, för sin människosyn och sin bild av sig själv. Det är vidrigt.
Men det som drabbar mig djupast i allt som står om Anders Eklund i polis- utredningen är att jag känner igen honom.

Äcklet som får finnas, som får hålla på.
När Eklund gjorde något obehagligt mot en kvinna säger en av hans allra närmaste vänner att då "kunde han bara konstatera att Anders var Anders".
Anders var Anders. Det var omgivningens accepterande av detta faktum som dödade Engla.