Det var i oktober 2010 som Breivik beställde 150 kilo aluminiumpulver av det polska företaget. Det skulle levereras i tre säckar till Schenkers utlämningsställe strax utanför Karlstad men varorna dröjde.
- Den första mars hade jag fortfarande inte fått det. Leverantören är verkligen oprofessionell och har ignorerat mina fem senaste e-postmeddelanden, skriver han i sitt manifest.
Enligt Breivik skulle pulvret vara en komponent till att tillverka bomber.
Agneta Odhe, trafikchef på Schenker, blev skakad när hon hörde att de lämnat ut varor till den misstänkte massmördaren Anders Behring Breivik.
– Det känns ju som att man är medskyldig på något sätt, säger hon. Foto: Mats Endermark Foto: Holm Morten

"Fel i frakten"

Tanken var att han skulle plocka upp säckarna personligen och sedan frakta dem till Oslo, men bara två av dem dök upp.
– Det hade blivit något fel i frakten så vi hade fått två stora paket men han hade inte blivit informerad om det. Till slut ledsnade jag på att de låg här och skräpade och lämnade ett meddelande på hans telefon, säger Anna Johansson, som arbetar på terminalen.
En kort stund senare ringde han upp och Annas dotter Sara Engqvist, 21, som arbetar på samma ställe, svarade.
– Det var på morgonen i mitten av mars och han kom redan samma dag och hämtade dem, säger Sara.
När Breivik upptäckte att det saknades ett paket blev han ursinnig och tog ut sin aggression på personalen.
– Han skällde ut tjejen i kassan. Att han blev arg kan jag ju egentligen förstå, det hade ju blivit fel med hans leverans. Men det är ovanligt att kunder som kommer hit är så arga, det brukar vara mest via telefon, säger Anna.
Några dagar senare anlände det tredje paketet och Anna ringde upp Anders Behring Breivik på nytt. Då var han fortfarande arg och Anna minns samtalet som mycket besvärligt.

"Var riktigt jobbig"

– Han var riktigt jobbig och envisades med att vi skulle köra paketet till Oslo. När jag förklarade att vi kunde skicka det till Arvika i stället blev han irriterad och visste inte var Arvika låg. Det blev ett långt samtal men till slut så valde han att komma hit, säger Anna.
Expressen har träffat 31-åringen som sålde varorna och så sent som i söndags förhördes av polis.
Den polska polisens specialenhet genomförde då en razzia mot en adress i staden Wroclaw i där mannen hämtades, för att höras, upplysningsvis, gällande aluminiumpulvret.
Mannen driver sedan flera år företaget och webbshopen som säljer kemikalier.
I går meddelade dock polisen att mannen inte sysslat med något illegalt när han sålt nitrit och aluminiumpulver som senare blev Breiviks bombkomponenter.
Senare på dagen träffade Expressen den 31-årige mannen.
Han är trött efter långa förhör med polisen och han finner sig obekväm i att kopplas samman med bombdådet i Oslo.
– Det här är en obehaglig situation. Det var inte kul att sitta flera timmar i förhör hos polisen, säger mannen som nu beskrivs som ett vittne i processen mot Anders Behring Breivik.
– Jag vet att jag inte har gjort något olagligt, fortsätter han.
Den 31-årige företagaren fick vetskap om dåden i Oslo och Utöya i lördags och kände direkt igen namnet på den mannen som beställt varor av honom.

"Tyckte han borde vara sur"

Mannens företag omnämns i det manifest Breivik spridit på internet och att han beställt flera varor från 31-åringen.
– När jag sålde det här till den här personen så visste jag så klart att inte vad han skulle använda det till. När jag såg honom och läste honom, hans namn i tidningarna blev jag förskräckt.
I sitt manifest uttrycker Breivik även sin oro över att tullen skulle fatta misstankar mot de beställningar han gjorde från Polen.
När Anders Behring Breivik till slut hämtade det sista av det beställda bombpulvret i Karlstad stod Sara i kassan och mötet blev trevligare än vad hon hade förväntat sig.
– Jag tyckte han borde vara sur med tanke på allt som blivit fel, men det var han faktiskt inte, säger Sara.
Hur känns det nu, när ni vet vem han är?
– Det är lite jobbigt men jag tänker att han säkert hade fått tag på de där varorna ändå, säger Sara.
– Nu är jag glad att det inte krånglade mer än vad det gjorde. Men man önskar ju att man hade vetat detta innan, säger Anna.