SVANTE: Boken måste vara en av de bästa saker som någonsin uppfunnits, den har sett ungefär likadan ut i 500 år, inte ens stolen har väl gjort det. Det är svårt att tro att den kommer att upphöra att finnas i brådrasket.
DOROTHEA: Jag tycker inte alls att läget är det minsta dramatiskt. När videobandet kom sa man död åt tv. När ljudboken kom: nu slutar vi läsa, nu kommer vi bara att lyssna. Nu kommer läsplattan som kan rymma kanske hundra böcker, underbart för studenterna, men den måste bli mycket bättre och sen kommer pappersboken ändå att leva vidare parallellt med den.
BENGT: Fast videon fick oss att inse att det är vidrigt att gå på bio. Och de som fortfarande går är en hårt prövad skara.
SVANTE: På det förlag jag tidigare jobbade sysslade vi med multimedia, ingen av dem som fattade besluten hade någonsin använt sådant men vi kände unga människor som gjorde det, vi visste inte vad vi talade om och alla beslut visade sig vara helt åt skogen. Såna här nya saker kommer när de löser ett faktiskt behov hos människor.
DOROTHEA: Vi har beställt läsplattor, för att vi behöver dem. Som ett arbetsredskap. Alla de böcker vi får på elektronisk väg kan vi då ladda ner i stället för att behöva printa ut de tusentals sidor manus vi får oss tillsända.

Men känns det inte som ett hot för er? Unni Drougge har skrivit att förlagen ser vinstmarginalerna smalna och därför avkräver författarna deras e-rättigheter på obestämd framtid till skrattretande ersättning.

SVANTE: Väldigt många stora amerikanska förlag rapporteras uppleva det som ett stort hot och det blir sen till förhandlingar mellan blinda höns. Förläggarna vet inte vad de ska göra och tar i så de kräks, kräver författarnas rättigheter i e-värdelig tid. På frågan vad de ska göra med dem, svarar de: det vet vi inte men om vi inte får göra det här så gör någon annan det. Och mot dem står andra blinda höns, författarna, som inte heller riktigt vet vad det här innebär men som bestämt sig för att om de aldrig litat på förlaget förut ska de inte göra det nu heller. Därav det höga tonläget och den otroligt låga konkretionen i diskussionen. Allt beror på okunskap, man vet inte vad som kommer att ske men vill föra förhandlingar innan verkligheten har inträffat.
BENGT: Fast jag har en så otroligt japansk inställning till mitt förlag, jag tänker inte återta några rättigheter, jag sjunger Bonniersången varje morgon, där finns folk jag känner och litar på och jag gör det tills jag får anledning att ompröva det.
DOROTHEA: Jag kan förstå att alla är oroliga, författare och förläggare, men det här är inte första gången i världshistorien som ett nytt format hittats och det kommer att komma hundra nya format till. Vi kan inte gissa vad som händer om tio år. Jag tycker vi bör skriva in i avtalen hur man fördelar förtjänsterna. Vi är på samma sida, förlagen och författarna.

Vill de ha sina rättigheter tillbaka, bra, visst, men vad ska de göra med dem? Tapetsera väggarna med dem?

SVANTE: Fast det finns ett antal frågor där en ibland ömsesidig misstro mellan förlag och författare får en chans att blomma. Som i den här typen av förhandlingar. Och eftersom ingen vet något så sprider sig misstron.
BENGT: Fast för mig som författare känns det här mest som ett bakgrundssorl. Jag har skrivit böcker i 25 år, jag har fått vara med om att romanen dödförklaras och boken dödförklaras så många gånger att jag tappat räkningen. Jag har sen länge inrättat mig efter att det här yrket alltid beskrivs som en nedförsbacke och vant mig vid att det inte ger några pengar.
SVANTE: Läsplattan kommer att vara bra om någon ska på semester och vill ha femtio böcker med sig och alla ryms i den. Exempelvis. Men vi är långt ifrån där ännu.
BENGT: En pappersbok kan man tappa från toppen av Empire State Building - hoppas ingen får den i huvudet - gå ner och hämta den och sen bara fortsätta att läsa i den.
DOROTHEA: Och om sen det fulländande alternativet till pappersboken kommer så vad händer då? Ingenting. Mitt problem inträffar först när författarna slutar skriva, då upphör min verksamhet. Och om pirater stjäl alla böcker från nätet är jag säker på att bokindustrin är så pass stark att vi kommer att hitta andra vägar att ta betalt. Jag vägrar att hetsa upp mig.
BENGT: Och om bokhyllorna inte har någon funktion längre att fylla får man hitta andra sätt att visa att man läser mer än andra, man kanske får sätta upp en plakett på väggen stället som snobbsymboler en för varje gång man laddat ner tusen böcker .
SVANTE: Läsplattor har funnits i tio år nu men inte blivit tillräckligt bra. Och böckerna kanske försvinner med tiden, men litteraturen är kvar.