Visst är det coolt att Malmö konsthall har lockat hit världsstjärnan Mike Nelson, men det resulterade tyvärr bara i ett verk. Nelsons betongblock ligger nu tungt i Klas Anshelms vackra, ljusa konsthall. 408 ton. Visst är kombinationen tung betong och orientaliska mönster ovanlig. Och visst kan man se verket som en blyertsteckning i jätteformat. Man kan också göra en politisk och religiös tolkning. Det dekorativa mönstret är hämtat från Fredagsmoskén i Isfahan i Iran. Konceptuellt är det relativt intressant, men i verkligheten har man ganska snart sett sig mätt på betongen. Det är ett problem, eftersom betongblocken ska ligga där ända fram till den 21 oktober.

Jag vet att många konstälskare med en utpräglad estetisk smak, där måleriet står högst i kurs, är besvikna på Malmö konsthall. De anser att chefen har svikit sitt uppdrag. På Malmö konsthalls hemsida kan man läsa: "Malmö konsthall arrangerar årligen ett tiotal utställningar med internationell inriktning, såväl den moderna konstens klassiker som aktuella experiment."

Under de senaste åren, under Jacob Fabricius ledning, har det till över­vägande del varit "aktuella experiment".

Jag kan förstå besvikelsen.

Och faktum är att resten av året kommer det att bli idel "aktuella experiment" på konsthallen: Thea Djordjadze (Georgien, 1971), Lisa Anne Auerbach (USA 1967) i den stora hallen. I C-salen blir det Judith Hopf (Tyskland, 1969), Liz Magic Laser (USA, 1981), CPH:DOX, och Nathaniel Mellors (Storbritannien, 1974).

Inga moderna klassiker så långt ögat kan se. Utställningen med Gerhard Nor Mike Nelson - bara betong  dström 2011 – som Fabricius älskar att ta upp då han får kritik för en alltför ensidig utställningspolitik - är ett lysande undantag.

Jag anser att Malmö konsthall bör bredda sig. Jag förstår att Malmö konsthall inte har råd att visa moderna klassiker som Picasso, Matisse, Mondrian, etc. Men vi har exempelvis moderna svenska klassiker som är fullt möjliga att visa. Om viljan finns. Jag menar inte att Malmö konsthalls utställnings­program ska bli lika dammigt som repertoaren är på Malmö Konserthus. Där ligger nästan allt fokus på de gamla mästarna; Sibelius, Brahms, Mahler, Beethoven med flera. Men som det är nu sviker konst­hallen den mera estetiskt inriktade publiken. Malmö konsthall borde ta efter Louisianas utställningspolitik. De varvar varma och kalla bad på ett uppfriskande vis.

Conny C-A Malmqvist

kultur@kvp.se