Sarngtho är en liten by på cirka 200 personer och ligger ungefär så långt bort man kan komma i Thailand. Om SaiInkaew fortsätter promenaden förbi den lilla gummiplantagen så är han snarti Laos, kör han sin moped söderut på väg 2248 når han gränsen mot Kambodja.
Det är en del av Thailand som ytterst få svenska turister besöker. Här finns inte så mycket att se förutom vattenbufflar och risfält som ligger obrukade och brunbrända så här i torrsäsongen.
Men det är i byar som Sarngtho som miljoner thailändare vuxit upp i. Många tar sig härifrån Thailands bakgård och får kanske jobb som servitriser i Phuket eller på fabriker utanför Bangkok. En del unga flickor hamnar i Thailands stora sexindustri.
Och en del män kommer till Sverige för att plocka bär på somrarna. Som Sai Inkaew.
Han har varit i Åsele två år i rad. Det första besöket slutade inte bra, det andra blev rena katastrofen.
SLIT UTAN LÖN. Sai Inkaew och 160 landsmän stannade i Åsele i väntan på lön,
men var till slut tvungna att ge upp.
- Jag ligger sömnlös om nätterna och tänker på vad jag gjort, säger han. Mannen jag lånat pengar av kan knacka på när som helst och kräva tillbaka lånet.
- Och jag som pantsatt mina risfält.
"Vet inte riktigt vad hon gör"
Sai Inkaew har bott här i Sarngthoi större delen av sitt liv. Han kommer från en familj som varit risbönderi generationer, men familjen bodde lite längre västerut.
Torkan och dåliga skördar tvingade dem att söka ny mark när Sai var 13 år. Efter fyra år i skola började han sitt liv på risfälten.
- Det fanns ingenting när vi flyttade hit, berättar han. Bara skog. Vi var de första i byn.
Han har fortfarande många nära släktingar här. Fem syskon bor i husen intill. Tre av hans fyra vuxna barn bor här också.
- Min yngsta dotter Kanrayarat bori Bangkok. Hon är den av mina barn som jag kunde kosta på bäst skola. Hon gick sjuksköterskeutbildning, men var tvungen att hoppa av eftersom pengarna inte räckte till.
- Nu vet jag inte riktigt vad hon gör. Hon jobbar på sjukhus tror jag.
Många barn som flyttar från byar som Sarngtho sänder hem pengar till familjen som stöd. Kanrayarat brukar skicka någon tusenlapp per år.
I Sarngtho ger risfälten skörd en gång om året, Sai Inkaew sår i juni och skördar i november. Det är ett tungt, slitsamt göra, genom våta, leriga fält.
- Vi brukar gå upp vid fyra på morgonen och är framme vid risfältet vid sextiden. Sedan arbetar vi till solnedgången.
Vid sådd och skörd måste han hyra in arbetskraft. Sånt kostar. Liksom gödningsmedel och annat. Så när året är slut har han inte gjort många bahti vinst.
Äter mest ris
Familjen har ris att äta. Små fält med grönsaker sombönor, sallad ochbasilika drygar ut den magra kassakistan något.
- Vi äter mest ris och grönsaker, säger han. Nötkött får vi nog en gång permånad. Kyckling kanske en gång varannan månad.
Han har själv byggt huset de bor i. Som så många hus på den thailändska landsbygden är det på två våningar, med sovrum däruppe och kök och allrum på bottenvåningen.
Någon bil har familjen aldrig ägt, men en tv modell äldre har de och ett 20 år gammalt kylskåp. Huset är spartanskt möblerat med fyra stolar och en träsoffa stående längs ena väggen.
Sai Inkaew är en energisk man. Har alltid varit det. En man som inte ger upp. En modig man som inte räds långa resor utomlands om det kan ge honom en
chans att förbättra situationen för familjen.
- En dag när jag var 24 år kom en arbetare hit och berättade att man kunde tjäna stora pengar genom att arbeta som byggarbetare i Singapore i tre månader. Jag trodde honom.
Så det bar i väg till Singapore. Men det gick inte som utlovat. De 40 000 baht (10 000 kronor) han utlovats krympte ihop när agenter tagit sitt och när de tre månaderna var över stod han där med cirka 4 000 baht (knappt 1 000 kronor).
Kanske han borde ha lärt sig något av detta. Men det gjorde han inte.
- Ibland tackar jag min smala lycka att min fru och mina barn fortfarande är hos mig. Så som jag ställt till det för oss.
Köpte risfält för pengarna
Men ibland gick det i sanningens namn bra. Som de där månaderna han tillbringade i Saudiarabien som säkerhetsvakt när han var 31 år. Han kom hem med över 70 000 baht och för den slanten kunde han köpa de risfält han nu brukar och dessutom få pengar över för att bygga familjens hus.
BOR HOS MORFAR. Sai Inkaews egna barn är stora, men
försörjningsansvaret fortsätter för Sai och hustrun Jiang.
Foto: Axel Öberg
Risfälten har inte gjort honom rik. Och de senaste åren har varit tuffa. Det underlättade dock lite att han kunde ta ett förmånligt lån under förra premiärminister Thaksin Shinawatra, något som delvis förklarar Shinawatras popularitet hos Thailands landortsbefolkning. Det är i byar som Sarngtho häri nordöstra Thailand som rödskjortorna har sitt största stöd.
Men Sai Inkaew började drömma om utlandsjobb igen. Och en aprildag 2009 kom en person från grannbyn och talade sig varm om ett land långt bort på andra sidan jorden. Om Sverige.
- Han visade sin kontobok och demonstrerade att han tjänat 270 000 baht (cirka 60 000 kronor) på att plocka bäri Sverige. Jag frågade en annan person som också varit där och han sa samma sak.
- Detta var summor jag inte variti närheten av ens i Saudiarabien. Så jag bestämde mig på en gång. Jag ville till Sverige. Jag var så stolt!
Men agenten som förmedlade jobbet ville ha 76 000 baht för resa, visum och andra utlägg. Sai hade inte några sådana summor, men han kunde låna dem. Hans äldsta dotter ställde upp som borgenär.
"Det tuffaste arbete jag haft"
Den 12 juli 2009 kom han till Sverige för första gången. Till Åsele. Ett underligt land där det aldrig blev mörkt på nätterna.
Och där väntade arbete. Hårt arbete. Sai Inkaew har plogat risfält, arbetat som byggarbetarei Algeriet och säkerhetsvakt i Saudiarabien, men aldrig har han arbetat så hårt som under de tre månadernai Sverige.
- Det är det tuffaste arbete jag haft, säger han. Det är så kallt hos er. Om jag inte ansträngt mig så hårt fysiskt vet jag inte hur jag hade klarat det. Och det var mycket jobbigt att gå i bergen.
Bärplockarna steg upp klockan 03.00 på morgnarna. Därefter väntade bussresa i ett par timmar och sedan marsch upp till bären. De var hemma igen först framåt åtta på kvällen. Ibland tio på kvällen. Sju dagar i veckan.
Sai Inkaew hade aldrig plockat bäri hela sitt liv, men han visade sig hatalang.
- Jag lärde mig av en veteran förstadagen. Han plockade 50 kilo. Jag fick ihop 47. Nästa dag arbetade jag fortare. Ju mer bär jag plockade desto mer pengar skulle jag ju få.
Han kom upp i 90 kilo bär som mest. Ingen annan i gruppen kom i närheten av det. Han blev känd som Sai Ubon, Sai från provinsen Ubon. En bärplockarlegend.
Minnen av Sverige finns lite här och var i hans hus. På väggen i bottenvåningen hänger några renhorn han hittat ute på myrarna. Han plockar fram en rostig lingonplockare som han använt under många timmar i Norrland.
Nappade på ett nytt erbjudande
Men så mycket pengar blev det inte, trots hans slit och bärplockartalang. Okej, brutto så låg Sai Inkaew på över 200 000 baht efter två månaders arbete, men ingen hade berättat för honom att företaget tog 48 000 bath (190 kronor per dag) för uppehälle och mat. Dessutom var de tvungna att betala bensinen fram och tillbaka till skogen själva.
Sai återvände hem till Thailand med 47 000 baht kvar i plånboken. 29 000 baht mindre än lånet han tagit för att betala resan.
- Låntagaren ville ha 50 000 baht och lät resten löpa på mot ränta. Min dotter fick rycka in med 3 000 baht.
Under de följandemånaderna jobbade han som vanligt på risfälten och i sina grönsaksland. Det gav inte alls tillräckligt med pengar för att bli av med skulden.
Men så i april i år ringde det från Sverige. Det var goda nyheter, tyckte Sai. Nya regler gällde. Denna gång skulle alla bärplockare garanteras en minimilön på 16 000 kronor. Den som plockade mer än kvoten kunde fortfarande tjäna mer.
- Jag räknade ut hur mycket det skulle bli i baht och blev imponerad. Jag var stolt över att jag kunde få ett sånt erbjudande.
Pantsatte sina risfält
Han skrattar till. Han gör ofta det när han delar med sig av sin livs historia. Men det är ett skratt mer fyllt av genans, över sina egna tillkortakommanden, över sin otur, över sin dumhet.
Den här gången krävde agenten 77 300 i avgift för resa och visum. Pengar som Sai förstås inte hade. Men via en bekant till hustruns syster fick han ett lån.
- I gengäld var jag tvungen att pantsätta alla mina risfält. Men jag var säker på att det skulle gå bra den här gången. Vi var ju garanterade lön.
MAT FÖR DAGEN. Sai och hans familj behöver aldrig vara hungriga - men kött är
lyx. Mest blir det ris och grönsaker. Foto: Axel Öberg
Den som följt medierapporteringen om bärplockarna i Åsele under hösten vet hur det gick. Det kom ingen lön från Lomsjö bär. Företaget har nu gått i konkurs och Sai Inkaew och de andra bärplockarna tvingades återvända hem till Thailand utan att ha fått någon ersättning.
De har utlovats två månadslöneri lönegaranti, men ingen övertidsersättning. Sai Inkaew har ännu inte sett några pengar och kan bara hoppas att ord kommer att hållas.
- Jag tog ett snabblån med högre ränta. Jag är skyldig 140 000 baht nu, Kanske ännu mer. Lånet är inte riktigt legalt och mannen som lånat summan hävdar att jag är skyldig honom 200 000.
Skäms för vad han gjort
Sai Inkaew kan till slut inte hållatårarna borta när han berättar om den knipa han hamnat i. Han skäms så oerhört över vad han utsatt sin familj och sina barn för.
- Jag drömde om att bli en adelsman när jag var pojke, säger han och skrattar åter generat till.
- Men jag blev en högst vanlig man. Det verkar vara mitt öde att ständigt bli lurad.
- Jag agerade fel, jag ville korrigera det felet och i stället har jag bara gjort allt ännu värre. Ibland när det är som mörkast vet jag inte om jag orkar med detta så länge till.
Men trots alla motgångar han haft i Sverige, så har han bara varma ord för svenskarna han mötte i Åsele. De som skänkte mat och kläder till thailändarna och hjälpte till så gott de kunde.
- Det svenska folket är det bästa folket i världen, säger han och spricker åter upp i sitt tandglesa leende.
Och skulle han få ett erbjudande om att återvända dit, ett erbjudande han verkligen kunde lita på, så... Ja, då reser han kanske dit igen.
Men när hustrun Jiang Inkaew får höra detta, så skakar hon bara på huvudet.
- Den här gången kommer jag inte att tillåta det. Men vad kan jag göra, du gör ändå alltid som du vill!
Fast Sai Inkaew har ett annat hopp också. Ett han delar med hundratals miljoner andra världen runt. Något han sätter sitt hopp till någon gång per månad.
När han köper en lottorad eller två.