Barnen från 11 september

Publicerad
Uppdaterad
NEW YORK. De kallas 11 september-barnen och de är alla nio år. Deras mammor var gravida den 11 september 2001 och de skulle aldrig få träffa sina fäder. Papporna dog den dagen i terrorattacken. Men livet går vidare. Och få saker symboliserar det tydligare än 11 september-barnen. Den amerikanska veckotidningen Peoples reporter Elizabeth McNeil och fotograf Nigel Parry har träffat dem inför 10-årsdagen av terrorattacken. Expressen publicerar i dag som enda svensk tidning deras reportage.


Grace Danahy:

"Jag tycker om att känna mig nära till pappa Patrick. När mamma berättade att han tyckte om att cykla, så frågade jag samma dag om jag kunde få lära mig att cykla.
Min pappa Andy, lärde mig cykla på helgerna på parkeringen framför skolan. Jag tänker aldrig på min nya pappa som styvpappa. För mig är han min riktiga pappa. Men jag glömmer inte pappa Patrick.
Varje natt ber jag och ibland pratar jag med honom och säger: God natt."
Mamman Mary Danahy, 43:
"Grace har ett foto av Patrick i sitt rum. Han kramar om hennes storasyster Katie, tolv. Den togs den dag hon kom hem från sjukhuset och hennes storayster Alison, är intill. Jag tror att Grace gillar att låtsas att det är henne han kramar om.
Hennes systrar har bilder och videofilmer med honom. Men inte hon, och det smärtar.
Ett tag hade hon sin ultraljudsbild i sitt rum, eftersom det var den enda bild av henne som hennes pappa sett.
Hon försöker komma nära honom, som att pussa bilder av honom eller höra historier om hur lika de är. Hon frågar:
- Är mina ögon som pappa Patricks?
Han tyckte väldigt mycket om att cykla och hon sover med en av hans cykeltröjor varje natt. När Grace föddes så hände det så många gånger att jag stod över henne och bytte blöjor och tårarna bara strömmade. Patrick skulle vara där, men han var det inte."

Rodney Wotton:

"Jag har ett gosedjur i mitt rum som min pappa valde ut åt mig innan jag blev född. Det är en hund, brun. Jag har honom i min säng. Han får mig att tänka på pappa. Jag önskar att tvillingtornen aldrig hade blivit attackerade. Jag undrar ofta varför min var pappa tvungen att arbeta i den där byggnaden. Det är inte rättvist.
Jag har en favoritbild på honom. Man kan bara se himlen och pappa. Ibland fantiserar jag att jag är där med honom. Min mamma säger att jag är rätt lik honom. Der är förmodligen håret. Min mamma och farmor säger att han gillade pizza och spagetti. Det gör jag också. Jag tycker om att vi har samma smak. Jag tänker på min pappa när jag blir riktigt arg. Jag vet inte varför. Antagligen eftersom han skulle vara på min sida."
Storasystern Dorothea Wotton, 11:
"Jag är väldig beskyddande mot min bror. Jag berättar om pappa. Men jag minns inte så mycket. Jag var knappt två år när han dog. Men jag säger att han var riktigt glad över Rodney, över att få en till bebis."
Mamman Patricia Wotton, 49:
"Det har varit ett problem att Rodney inte haft någon man i sitt liv. Jag försöker fylla tomrummet, men det går inte att ersätta en man. Ibland kan barn vara elaka. Någon frågade honom varför han tittade på fotboll när han inte har en pappa. Alla de andra tittar på fotboll med sina fäder. Jag sa åt min son att han var del av något stort, att han kommer att kunna göra stora saker när han växer upp."

Allison Lee:

"Jag älskar Chris, min styvpappa. Jag vet jag har en annan pappa men jag fick aldrig träffa honom.
En dag i skolan i fjol så tog jag med mig en snöglob med New York. Jag ville ta med den för den påminner mig om min pappa.
Jag berättade att min pappas plan kraschade in i tvillingtornen.
Jag var nervös, men det fick mig att må bättre. Jag kunde dela min historia med alla. Innan dess, så var det bara min bästis som kände till det.
När min pappa fyller år, så skriver jag kort till honom i himlen och säger:
Jag älskar dig och saknar dig, pappa!"
Mamman Kellie Lee, 42, mötte rörmokaren Chris Riordan, 54, år 2003 när han kom för att ge henne en offert på ett arbete. De gifte sig 2005.
Kellie Lee: "När Dan dog så trodde jag aldrig att jag skulle kunna bli lycklig igen.
Och i dag är jag lyckligare än jag någonsin trodde jag skulle kunna vara. Ibland får jag dåligt samvete.
När jag tittar på bilder på flickorna (Allison och hennes storasyster Amanda, 12), så förvånas jag över hur lyckliga de ser ut.
Om jag inte visste bättre skulle jag inte inse att något ovanligt hänt. Det var inte lätt att skapa en lycklig värld när min värld kollapsat.
Jag är stolt över det. Chris är positiv, snäll och rolig. Alla de egenskaper som Dan hade. De har till och med samma födelsedag."


Alexa Smagala:


"Jag ber alltid min mamma om att få se bilder på mig och pappa, men så kommer jag ihåg att det inte finns några. Det gör mig ledsen. Folk säger att jag kan rulla på tungan som han, höja på ögonbrynen och berätta skämt som han. Alla säger att jag ser ut som han. Han hade blont hår och blå ögon - som jag. Min pappa var brandman och dödades när tvillingskyskraporna föll. Jag tycker inte om att höra vad som hände min pappa. Jag vet att det var hans jobb, men jag önskar ibland att han inte hade varit så modig. När jag ser bilder på människor som sprang ut från byggnaden den där dagen, så vet jag att min pappa sa åt dem att gå ut.
Nu tror jag att det är han som får solen att skina. Han vet om jag behöver en fin dag, som på min födelsedag."
Mamman Dena Smagala, 41:
"Jag har sagt till henne ända sedan hon föddes att hennes pappa är tillsammans med henne. Hon frågar:
- Hur kommer det sig att jag inte har en pappa?
Och jag säger:
- Pappa är i himlen.
Och hon säger:
- Oh, yeah!"
Dena Smagala träffade en skolkamrat från gymnasiet, Bill Primavera, 2009. De är nu förlovade och har en sex månaders dotter, Sophia.
Alexa: "Nu är det inte bara jag och mamma. Det är jag, Sophia, mamma och Billy. Jag får rida på hans rygg. Jag älskar att ha honom i mitt liv."


Mamman Jacqueline Milam, 43, om barnet Ronald Milam Jr:

"Ronald Jr är ett gladlynt barn, men när vi pratar om hans pappa så märks det att han önskar att han hade fått lära känna honom. Jag önskar de fått ett ögonblick tillsammans. Jag skulle ge allt för det. Jag ser en hel del av deras pappa i mina barn. Ronald ser precis ut som han. "

Mamman Jeannine McIntyre, 46, om barnet Lauren McIntyre:

"Lauren säger alltid:
- Min pappa var en hjälte.
Men när hon var yngre hände det att hon hittade på historier och sa Pappa, och jag gjorde detta, men hennes storebror Donald sa då att det inte var sant. Då brukade hon säga.
- Han skulle ha gillat mig."


Mamman Haven Fyfe-Kiernan, 40, om barnet Parker Fyfe-Kiernan:

"Parker är väldigt anpassningspar och emotionellt öppen. Det är bara så svårt för honom att förstå sin roll, eftersom han aldrig träffade Karleton. Jackson (hans storebror) har verkligen känt förlusten, Karletons frånvaro. Och han har haft det tufft att acceptera."

Robyn Higley:

"För några år sedan började jag läsa den amerikanska trohetseden vid vår stads minneshögtid den 11 september.
Jag tycker om att folk vet att jag växer upp som en del av historien.Jag vill höra alla historier om min pappa. Jag skulle så ha tyckt om att lära känna min pappa."

Gabriel Jacobs Dick:

"Vi sänder upp ballonger till min pappa varje år den 11 september. Vi skriver om saker vi vill prata med honom om. För det mesta är det 'jag saknar dig'. Eller 'livet är toppen'. Eller 'jag vann mästerskapet i baseboll'. Det är tio år sen pappa dog, men jag vet inte hur jag ska handskas med det, för jag kände honom aldrig."

Mamman Jill Gartenberg Pila, 44, om Jamie Gartenber Pila:

"Jag tror att 11 september fortfarande är abstrakt för Jamie. Hon pratar inte mycket om det.
Hon är fortfarande inte säker på varför det hände. Hon är nio år. Hur kan hon förstå?
Jamie har hans personlighet. Hon får alla att skratta."

Peoples reporter Elizabeth McNeil har tillsammans med fotografen Nigel Parry träffat barnen.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag