När jag läser om Pär och Maria och deras sökande efter sina barn så inser jag det självfallna:
Det är klart det finns människor som vet var de här barnen finns.
Lindas släktingar, mammans vänner. Mammans grannar och arbetskamrater. Hennes advokat. Kanske någon socialsekreterare. Posten och Telia. Prenumerationsavdelningen på lokaltidningen i staden där mamman bor.
Vad farao sysslar polisen med som inte åker och hämtar flickan?
Och vad tänker människorna som skyddar Lindas mamma i hennes brottslighet? Fattar de inte vad de gör?
Om de inte har tänkt på det tidigare, så ska jag berätta det för dem nu.
Jag har nämligen träffat de bortrövade barnen, efter att de vuxit upp.
Få har haft något gott att säga om sina kidnappare.
Naturligtvis kan man lura barnen medan de är små, men när de blir äldre genomskådar de sin situation. Att förvägras sin ena förälder av den andra föräldern föder en ilska och en övergivenhet som är kolossal. Den leder ofta till destruktivitet, bristande tillit och en grundmurad känsla av utanförskap.
Är detta vad Lindas mamma önskar sitt barn?
Givetvis inte. Men hon bevisar, i och med sitt agerande, att hon är fullkomligt olämplig som förälder. Hon sätter sitt eget kortsiktiga välbefinnande framför sin dotters psykiska hälsa och utveckling.
Att Högsta domstolen beslutat att kidnappningar ska löna sig, bara föräldern håller ut tillräckligt länge, är givetvis horribelt. Än en gång bevisar HD att de inte kan sätta sig in i barns villkor. Att kidnapparen får rätt till slut förändrar inte konsekvenserna för de drabbade barnen.

De personer som vet var Lindas mamma och Alicias pappa finns borde omedelbart tala dem till rätta.
De måste genast få kidnapparna att förstå, att för varje dag blir skadan större.
Barnen kommer inte att tacka sina föräldrar för att de fortsätter att gömma sig.
Tvärtom.