- En brottsplats kan vimla av spår; fingeravtryck, skoavtryck, bilspår, fimpar, sperma, blod, hårstrån. Alla som befinner sig på brottsplatsen lämnar någon form av spår, även poliser, vittnen, offer och tekniker. För brottsplatsteknikerna gäller det att se och spara allt som kan vara intressant för att identifiera gärningsmannen. Sedan skickas det till SKL, Statens kriminaltekniska laboratorium, för analys.

- DNA-profiler hittar man i de så kallade biologiska spåren det vill säga blod, sperma, vaginalsekret, saliv, snor, hår, vävnad, ben osv. SKL behöver minimala mängder för att det de ska kunna fastställa en profil. Exempelvis räcker det med saliven på ett frimärke. De behöver omkring 100 celler för att få fram en profil.

- EvaMarie Törnström på SKL berättar att varje gång ett prov kommer in står teknikerna inför den svåra uppgiften att välja kriminalteknik eftersom det inte går att leta både fingeravtryck och DNA på samma yta. Därför jobbar de extremt långsamt. Materialet är dessutom extremt känsligt för kontamination.
 
  – Alla som rör sig i området lämnar någon form av spår, vilket försvårar när DNA-profilen ska plockas fram. Då gäller det att utesluta andras DNA tills bara gärningsmannens är kvar, förklarar hon.

- För att kunna korta ner handläggningstiderna vid arbetet att identifiera gärningsmannens DNA vill SKL ha en debatt om att forensiker, poliser och andra som arbetar professionellt med spåren ska finnas i ett register.
   – Det hade förenklat arbetet betydligt. Korridorerna på analysavdelningen kommer nog också att isoleras framöver, inte bara labben. Allt för att snabba på handläggningstiderna, säger hon.