HAN GLÖMMER ALDRIG. Sheriff Vern Higgins vid Richard Hellbush grav. Hellbush var polisen som mördades av Annika Östberg och hennes pojkvän 1981 - och Vern är den enda polis som jobbade den natten och fortfarande är i tjänst. Foto: Thomas Engstrom
HAN GLÖMMER ALDRIG. Sheriff Vern Higgins vid Richard Hellbush grav. Hellbush var polisen som mördades av Annika Östberg och hennes pojkvän 1981 - och Vern är den enda polis som jobbade den natten och fortfarande är i tjänst.  Foto: Thomas Engstrom

"Annika var en dålig person"

Publicerad
Uppdaterad
LAKE COUNTY. Sheriff Vern Huggins, 63, står vid graven till sin mördade kollega Richard Helbush.
Den 2 maj 1981 dödades polismannen och tvåbarnspappan Richard Helbush av Annika Östberg och hennes pojkvän Robert Cox.
- Det går inte en dag utan att jag tänker på det som hände den där jävla natten, säger Vern.
Det är tio dagar sedan Annika Östberg utlämnades till Sverige efter att hon suttit i fängelse i Los Angeles i över 27 år.
Vi befinner oss på platsen som förändrade Annika Östbergs liv för alltid.
En tvåbarnspappa och polis med 13 år i yrket fick sätta livet till när svenskan och hennes pojkvän Robert Cox mördade Richard Helbush.
Men offren för Östberg och hennes pojkvän är fler - än i dag plågas ortsborna och poliserna kring Clear Lake av minnen från den våldsamma majnatten för 28 år sedan.
Vern Huggins är den enda sheriff som fortfarande är i tjänst av de kolleger som tjänstgjorde vid tiden för mordet 2 maj 1981.

Vi träffar honom
vid kyrkogården i Kelseyville. Här, strax innanför den norra entrén till kyrkogården, ligger hans kollega Richard Helbush begravd.
Han plågas än i dag av minnena från den ödesdigra natten för 28 år sedan.
- Det var en helvetesnatt. Det värsta jag varit med om under alla mina år, säger Vern och drar efter andan, han vill berätta något som tynger honom.
- Bara något halvår innan Richard mördades så hade vi bråkat om hur man skulle närma sig en bil man stoppat. Det finns regler hur man ska göra och det är ingen slump att de finns, men Richard kunde vara envis och tyckte att han kunde göra det på sitt eget sätt, konstaterar Vern och det märks att minnet av bråket plågar honom.
- Det känns inte bra att vi bråkade om det och så blir han skjuten. Jag varnade honom.

Vern Huggins var i tjänst
och patrullerade de vackra omgivningarna kring Clear Lake när han på sin kommunikationsradio får höra att en kollega saknas.
- Jag kom till mordplatsen där han hittades, men det var ju för sent. I åtta timmar fick han ligga vid vägkanten så att kriminalteknikerna kunde göra sitt. I åtta timmar låg han där.
Annika Östberg och hennes pojkvän stal den mördade polismannens patrullbil efter dådet och flydde från mordplatsen vid Manning Flat på Highway 29 mellan Clearlake och Lakeport.
Invid Middletown en dryg halvmil från mordplatsen, hade polismannen Don Anderson fattat posto. Han såg det flyende paret komma i polisbilen och tog upp jakten.
- De hann inte långt, de missade en skarp kurva vid Dry Creek Road och kraschade in i ett träd, berättar Don Anderson när vi träffar honom vid mordplatsen.

Skottlossning bröt ut
. Annika Östbergs påtända pojkvän började skjuta mot Don och hans kollega.
- Jag tömde min revolver, två skott träffade Cox, en kula i örsnibben och en i rispade honom i magen. Min kollega lyckades skjuta honom i axeln.
- Jag blev träffad av splitter i benet. Patrullbilens ruta och däck sköts sönder, han sköt minst åtta skott mot mig, säger Don som lämnade polisyrket nio år efter dådet. Numera arbetar han som advokat i Lakeport, någon mil från mordplatsen.
- Jag sprang fram mot bilen men höll mig dold. Jag såg hur Cox låg ner, skottskadad, Annika var böjd över honom och letade efter hans vapen i det höga gräset, jag kastade mig fram tog tag i hennes hår och tryckte ner hennes ansikte i marken, samtidigt tryckte jag mitt vapen mot huvudet på Cox så han inte kunde röra sig. Jag hade ett knä i bröstet på honom.

Don Anderson är en timid
och lågmäld person, inte alls så som man förväntar sig att en amerikansk sheriff på landsbygden ska vara.
Han är eftertänksam och saknar gemenskapen i polisyrket, men har aldrig ångrat att han utbildade sig och blev advokat i stället.
- Det var första och enda gången jag avlossade mitt vapen under mina år som polis, säger Don.
- Jag vet att Annika var en dålig person då, jag vet inte hur hon är i dag, säger Don när vi frågar vad han tycker om att hon utlämnats till Sverige.
- Hon har ju suttit i fängelse över 27 år, det är en lång tid.

Don Anderson kör förbi
mordplatsen tre, fyra gånger i veckan.
- Varje gång tänker jag på Richard, faktum är att det inte gått en dag under de här åren utan att jag tänker på honom.
- Många boende här och kolleger till mig har genom åren sagt att jag borde skjutit ihjäl Annika och hennes pojkvän den där natten. Hade jag blivit direkt angripen när jag slutligen skulle gripa dem hade jag inte tvekat, men jag hade inte kunnat döda de med berått mod.
Don Anderson berättar att han brevväxlade lite med Annika ett tag.
- Vi skulle träffas men det blev aldrig så. Hon satte aldrig upp mig på listan som besökare i fängelset, jag vet inte varför.

Här i bergen
i nordvästra Kalifornien lever minnet av polismannen som fick sätta livet till när Annika Östberg och hennes pojkvän var på flykt.
300 polismän var med vid Richard Helbush begravning.
Utanför den lokala puben Brick House i Kelseyville träffar vi Maureen Rudden, 63, hon arbetar som sjuksköterska på sjukhuset uppe vid Sutter Lakeside, där finns vägen "Helbush drive" som namngavs efter den mördade polismannen.
Maureen och Richard Helbush var jämnåriga. Hon kände polismannen mycket väl.
- Han var en fin familjefar med en stark integritet. Det är en skam att han blev mördad, han höll på och planerade för att bygga ett nytt hus precis när det hände, säger Maureen och hennes ögon tåras.
När vi frågar om hennes tankar kring Annika Östberg blir hennes röst kyligare.
- Jag är förvånad att hon lever, jag tycker hon aldrig bör få komma ut. Hon var med och förstörde en familj för alltid.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Läs fler nyheter i Expressens app. Ladda ner gratis här: Iphone eller Android.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag