Det skulle förvåna mig om det inte bryter ut en debatt om vad det var som stoppade Hillary Clintons marsch mot Vita huset. Feminister världen över kommer att hävda att hon slog i det berömda glastaket, att det amerikanska patriarkatet sparkade tillbaka med våldsam kraft för att hindra att en kvinna för första gången svär presidenteden.
Sexistargumentet har varit en bubblare genom hela valkampanjen och lär inskärpas med än större emfas nu när ridån har gått ner för Hillary Clinton.
Men det gör det inte mera sant. Det är klart att Clintons kön har spelat roll under kampanjen och att vi har sett en del exempel på en kvinnosyn som borde höra hemma i museimontrar med varningstext.
Men hon är inte den enda som har haft ett lass av fördomar att kämpa emot. Om Obama hade stått som förlorare skulle diskussionen i stället ha handlat om varför det är så stört omöjligt för en svart man att nå Vita huset.

Nej, Clinton är inte första hand ett offer för patriarkatet, utan för sina egna misstag. Det har redan upprättats listor över dessa fatala missar – från maken Bills centrala roll till den systematiska misskötseln av kampanjen. Men jag undrar om inte det enskilt viktigaste sänket har varit karaktärsfrågan.

I stridens hetta visade Clinton och Obama vilka personer de innerst inne är, och den jämförelsen utföll inte till Hillarys fördel.
Hon har slirat på sanningen, spelat på rasfrågan, förfallit till populism och sist men inte minst – vägrat att ge upp. Inte ens när Obama har säkrat ett ointagligt antal delegater erkänner hon sig besegrad och gratulerar sin medtävlare till segern. Det är faktiskt provocerande.

Inför supertisdagen i början på året tog jag ställning för Hillary. Jag ville ha kompetens i Vita huset från dag ett och retade mig på Obamas retoriska ordballonger och Messias-kulten som omger honom.
Men under det dryga halvår som har gått har min entusiasm för Hillary Clinton svalnat samtidigt som min respekt för Obama har ökat. Senatorn från Illinois är fortfarande ett oskrivet blad, men han har visat prov på både värdighet och politisk integritet under den hårda valkampanjen. När McCain och Clinton har utlovat slopad bensinskatt under sommarmånaderna har Obama stått rak i ryggen och vägrat sänka sig till samma låga nivå. Sådant imponerar.
Därför känner jag ingen sorg över att Hillary Clinton nu i praktiken är uträknad ur årets presidentval. Visst hade det varit en mäktig känsla med en kvinna i Vita huset; om en kvinna kan bli USA:s president då kan kvinnor lyckas med vad som helst var som helst.
Men nu finns i stället möjligheten att USA får sin första svarta president, vilket i sanningens namn vore en lika historisk och sensationell händelse. Hillary Clinton har dessutom redan ritat om den mentala kartan med sin kandidatur. Hon har visat att kvinnor kan vara minst lika lämpade för jobbet som män och fått småflickor att börja drömma om att bli president i stället för flygvärdinna eller nagelskulptris.

Kvinnor är redan på frammarsch runtom i världen. Vem hade för tio år sedan trott att vi skulle ha en kvinnlig förbundskansler i Tyskland? Hur många hade gissat att vi skulle ha en svart kvinnlig utrikesminister i USA och en kvinnlig talman i representanthuset? Eller en kvinna som president i Argentina?
Det går frustrerande trögt att bryta upp gubbväldet, men det rör i alla fall på sig – och Hillary Clintons kandidatur har varit en del i denna maktförskjutning. Därför har vi feminister faktiskt inget att deppa över.Nu håller jag tummarna för Barack Obama.