De gamla som bor på det privata vårdhemmet kallas kunder och på små kort står vad de ska ha hjälp med - som av- och påklädning, toabesök och måltider. En del är helt dementa, någon är döende, andra är ganska pigga. Men sånt står inte på korten, utan blir en överraskning varje gång för mig som är ny.
Förhållningsreglerna för personalen är många: mobilprat, klockor, snusning, rökning och dataanvändande är förbjudet under arbetstid. Och man ska aldrig säga nej, utan alltid "Ja, inga problem" råder Ahmad. Åtminstone om man vill ha jobbet kvar. Att spara är också viktigt, och inte slösa på dyra förbrukningsvaror som rena blöjor.
Schemat är tajt. Femton besök på fyra timmar. Det blir sexton minuter per besök. Då är det inte inräknat tid för att ta sig mellan de gamlas lägenheter eller hämta blöjor, tvätt och annat som saknas.
Astrid stönar plågat när jag hjälper henne till köket. Hon verkar trött och nere. Matlusten är inget vidare, hon bara knaprar lite försiktigt på sin smörgås. När jag tittar till henne en timme senare har hon bara ätit halva.
- Jag ska äta upp den, försäkrar hon.
Men jag har inte tid att stanna och hålla henne sällskap. Larmtelefonen ringer och jag måste hjälpa min kollega Ulrika att lyfta upp en kvinna som är på väg att ramla ur sängen.
- Hon måste legat en stund, säger Ulrika och visar på den långa röda rand kvinnan fått på baken.
Småprat är inte schemalagt, men det finns ändå plats för värme. Två unga vårdbiträden sjunger Idas sommarvisa tillsammans med ett par gamla damer de hjälper ned till matsalen. Ahmad kramar om en av de gamla kvinnorna som blir storförtjust och kvittrar:
- Han är min man!

Skillnaderna mellan hur de gamla bor är stor. En del har prydliga lägenheter med fräscha möbler, fotografier på barn och barnbarn, mattor och virkade spetsdukar. Andra lever spartanskt, med smutsiga och slitna soffor och fåtöljer, trasiga lampor och utan vare sig mattor, tavlor eller fotografier. Även de enklaste saker som hela glödlampor och soppåsar saknas.
Doris hör till den senare gruppen. När jag kommer in för att se till henne trampar jag i kiss. Hela sovrumsgolvet är vått. När jag hjälpt henne duscha, få rena kläder och en smörgås verkar hon ganska nöjd. Jag svabbar av golvet och hastar vidare. Nu är jag sen och fler måste ha hjälp. När jag går hem på svullna fötter värker ryggen och huvudet surrar. Har jag verkligen hunnit med allt?
Så kan en vanlig dag se ut på ett helt vanligt, hyggligt välfungerande, äldreboende i Sverige idag.
Mina hjältar är personalen i äldrevården, som utför ett fysiskt och psykiskt krävande arbete, till skamlöner som hundra kronor i timmen. De flesta av dem utför, trots tuffa förutsättningar, ett fantastiskt jobb och skänker omtanke och kärlek till de gamla.

Massor av läsare har ringt, mailat och skrivit brev efter att ha läst Expressens artikelserie. De har vittnat om skrämmande brister och vanvård, om undermålig mat och lång väntan på äldreboendeplatser, men också om engagerad personal.
Ett gemensamt problem många berättat om är de gamlas ensamhet och bristen på stimulans. Personalen har - eller tar sig - inte tid att sitta ned och läsa tidningen med de gamla, fika eller titta på fotografier. Äldrevården blir ren förvaring, där de gamla i bästa fall är hela, rena och mätta men totalt passiviserade.
Det är lätt att känna sig liten och maktlös. Men det finns många goda krafter. Och jag tror att vi kan förändra - om vi alla hjälps åt. För ingen kan göra allt, men alla kan göra något:

Om du har klagomål eller synpunkter - ring din politiker! Skriv insändare, ring tidningen - påverka! Engagera dig - gå med i en frivilligorganisation, en pensionärs- eller anhörigförening! Och om du känner någon åldring: ring eller gå och hälsa på då och då! Det är en liten insats för dig, men kan räcka långt för att skingra den gamles ensamhet och tristess.

Fotnot: Namnen på personal, de gamla, äldreboendet och andra omständigheter är fingerade av hänsyn till de gamlas integritet.