EU-parlamentet är en suddig företeelse för många. Även när man försöker sätta sig in i organets verksamhet är det knepigt att få en klar bild. Vi är ju vana vid den svenska modellen, som lite enkelt kan sammanfattas: regeringen föreslår en lag för riksdagen och riksdagen röstar - i regel - ja, det vill säga stiftar lagen.
EU är ett annorlunda djur. Det finns en sorts regering - kommissionen - som lägger fram lagförslag. Dels för parlamentet, men också för Europeiska rådet, där Reinfeldt, Sarkozy och de andra toppdjuren dväljs. Ett förslag från kommissionen passas mellan parlamentet och rådet som i ett sovjetiskt klapp-klapp-spel tills en kompromiss som alla kan leva med har forslats i mål.
Parlamentet har olika inflytande på olika politikområden. På det område som är viktigast för svenskarna - miljön - är inflytandet stort. Parlamentet är ”medbeslutande”, förhandlar alltså om kommissionens förslag och förhandlar med ministerrådet. Man kan också lägga in sitt veto: kommissionens förslag faller om parlamentet röstar ner det.
De beslut - ”förordningar” och ”direktiv” - som fattas måste sedan medlemsländerna rätta sig efter.

Enskilda, brinnande och övertygande, ledamöter kan betyda enormt mycket för hur förordningar och direktiv till slut utformas, till exempel genom att ha förhandlingsuppdrag eller genom att påverka andra i den politikgrupp där hon sitter.
Politikgrupper, ja. Ta de svenska riksdagspartiernas EU-valprogram med en liten nypa salt. Nere i Bryssel blir svenskar nämligen ganska otrogna sin partilinje och börjar i stället solidarisera sig med sin politikgrupp i parlamentet.
Ta reda på vad de olika politikgrupperna står i för er viktiga frågor. Och rösta på person.