Så fort alliansen hade vunnit valet drabbades svenska folket av svår separationsångest. Alliansen gav frossan eldunderstöd genom en rad affärer och kaos i a-kassefrågan. Socialdemokraterna steg som solen i opinionsmätningarna och alla tycktes glömma att den röde jätten faktiskt hade traskat utmattad och sönderreglerad genom valrörelsen 2006. Göran Persson & Co. stod svarslösa när de borgerliga frammanade bilden av "utanförskapets" Sverige.

När Mona Sahlin tillträdde som partiordförande måste hon göra ett vägval. Antingen kunde hon fortsätta att driva socialdemokratisk politik som om ingenting hade hänt och köra på med det övermodiga mantrat: "Vi söker folkets förtroende för en socialdemokratisk majoritetsregering".
Eller så kunde hon ompröva partiets politik från grunden samt acceptera att det moderna sättet att styra Sverige är genom allianser.
Om Sahlin hade valt den förstnämnda vägen, hade det varit som att säga att Göran Persson gjorde allt rätt i valrörelsen. Det var omöjligt.
Hon valde att gå den omprövande, alliansbyggande vägen.
Men det är en minerad väg. Det är lättare sagt än gjort att förändra politiken inom en folkrörelse. Och någon partikongress - där en ny politik slutgiltigt kan klubbas - blir det inte förrän nästa höst.
Men halva mandatperioden har nu gått och partiet måste förr eller senare försöka sy upp miljöpartiet, så att det inte förirrar sig ut i alliansmarkerna.

Den operationen skötte Mona Sahlin, som hon säger till Expressen i dag, "klantigt". Från start såg det snarast ut som om miljöpartiet hade sytt upp socialdemokraterna och lockat bjässen att försmå det av språkrören så avskydda vänsterpartiet.
Inte bra. En socialdemokratisk partiledare spelar högt när hon så demonstrativt väljer bensinhöjarkrumelurer framför det trogna gamla blåstället, Kamrat Fyra Procent.
Sahlins "sjabbel" kan stå henne dyrt. Hon har fiender inom partiet, och hon är kvinna. Att avvika från normen kan vara en fräsch bonus i medgång - tänk Obama - men i motgång är det ingen tillgång att vara annorlunda.

Men det är inte Sahlins fel att det tar tid att återuppliva partiets komatösa politik. Och skillnaderna mellan de tre vänsterpartierna är reella. Socialdemokraterna har att tampas med två partier som är lika principdrivna som kristdemokraterna. Klart att det måste bli trassel, förr eller senare.
Väljarnas kärlekshistoria med idealbilden av socialdemokraterna började falna så fort Sahlin klev ut ur dimman och började agera. Nu blev effekten dramatisk. Men hur hon än hade betett sig var luftslottet dömt att sjunka ihop - och därmed jätteförsprånget till alliansen.
Men det betyder inte att opinionen har trippat högerut. Många s-sympatisörer tycks ha rusat in i Lars Ohlys rymliga famn. Tveksamt, dock, om den flörten håller.

Sverigedemokraterna går det illa för. Det är trevligt. Mer otrevligt är det att moderaterna lanserar sin EU-politik som "nationalistisk".
"Nationalism är en barnsjukdom, mänsklighetens mässling," som Einstein sade.