Bilder på svarta män och bilar är oftast förknippade med hemska nyheter. "Uppror i afrikansk stat" innebär nyhetsbild på tokskrattande män, skraltig bil och vapen.
Men nu är tv-rutorna fyllda med svarta, jublande, lyckligt avspända människor som har SEGRAT. Som äntligen, äntligen, är på historiens vinnande sida.
Vad det kan betyda för amerikas svarta medborgare är svårt att förutse. Men man kan ju ana...

Det har gjorts försök i amerikanska klassrum: inför ett matteprov fick studenterna veta att alla raser är lika bra på matte. Och resultatet av provet kom att visa just det.
Men när studenter i andra klasser fick höra av läraren att det finns rasskillnader - men inget om vilken ras som är bäst - blev resultatet annorlunda: de svarta eleverna presterade sämre än de vita.
De tog för givet att de tillhörde förlorarna. Och de agerade därefter.
Detta presidentval kan slita sönder själva fundamentet för rasskillnaderna i USA.

Kanske medverkar det faktum att Barack Obama varken är svart eller vit till att han har en nyanserad, och inte svartvit, världsbild.
Det är en av de centrala skillnaderna mellan honom och George Bush (och en hög andra amerikanska presidenter).
Obama kan ha två kolliderande tankar i huvudet samtidigt. Han vågar problematisera. Det visade han i det tal han höll när han första gången kommenterade sin halvgalne, rasistiska pastor. Han sade: Jag kan inte förneka honom mer än jag kan förneka min mormor som älskar mig över allt på jorden, men som samtidigt kan tala grovt och fördomsfullt om "svarta män".
Barack Obama orkar bära den komplexa verkligheten. Det är ett tecken på stor moralisk mognad.
Lägg till detta hans förmåga att entusiasmera och skapa förtroende. Det är enastående viktigt i en värld där förtroende kan vara skillnaden mellan finanskris och finansharmoni, krig och fred, klimatavtal och koldioxidinferno.

Drömpresidenter finns bara i Hollywoodfilmer. Och Obamas makt blir mycket begränsad. Han måste tampas med kongressen, Högsta domstolen, särintressen, folkopinionen, ekonomin. Världshändelser kan göra att hans presidentskap gör en helt oförutsedd u-sväng. Tänk 11 september.
Och hur är det med integriteten? Plötsligt började han uttala sig för oljeborrning utanför den amerikanska kusten. Det är oroväckande. Är han hungrigare på makt än på förändring, om det sistnämnda har ett högt pris?
Man vet aldrig. Och om Obama är mindre principfast än han verkar, och mindre stridbar, kommer hans viktigaste uppgift - den att leda världen in i en grönare, uthållig världsekonomi - inte att kunna lösas.
Och då blir Barack Obamas presidentskap en lång dags färd mot natt.
Men i dag gruvar vi oss inte för det.
I dag är det tid för ståpäls.