En vecka efter katastrofen jobbar Andreas Holmgren och hans kolleger intensivt med att katastrofens efterdyningar.
Andreas familj, från Louridge och barnen Oscar och Elza, är trygga i Miami där paret sedan ett par år.
Här skriver Andreas själv om sitt arbete mitt i katastrofen. Om livvaktsjobb tillsammans med Secret Service för att skydda Bill Clinton, och vansinnet på Port-au-Prince gator:

Port au Prince, Haiti 18 januari

08.00: Vaknar upp efter att ha sovit ca 5-6 timmar och blivit väckt av startande flygplan minst en gång i halvtimmen, värst är de ryska IL-76:orna. Det ilskna jet-tjutet skär genom hjärnan som en svetslåga...
Tar en kaffe och en påse med havregröt.
08.30: Kollar mejlen. Läser alla hälsningar på FB men hinner aldrig svara på alla. Prioriterar familjen och ringer alltid min fru som bor i Miami med våra två barn Oscar och Elza. Mina ögonstenar! Min fru, Loudridge (Loulou) kommer från Haiti. Hon jobbade tidigare för FN här och det var så vi träffades. Hon sa upp sig och flyttade med ungarna till Miami p.g.a. att läget var alltför osäkert här. På den tiden var det mycket kidnappningar, ca 40-50 stycken i månaden. Plus att vi båda visste att det var ett riskområde för jordbävningar. Vi hade fått berättat för oss att nästa stora skalv skulle komma snart och att det skulle handla om ett skalv i magnituden 7-8 på Richterskalan. Vi ville definitivt inte riskera att ha barnen här då.

Dagen efter skalvet blev de FN-anställda erbjudna att åka till Miami eller till Dominikanska Republiken i avvaktan på vad som ska hända, med full lön. Jag tackade nej. Jag kan inte dra och låta mina vänner och kollegor dra mitt lass också. Det vore inte rätt. Detta är den jag är. Det enda jag kan. Min familj är i säkerhet och andra behöver min hjälp. Jag berättade det för min fru. Naturligtvis var hon orolig men hon säger att hon förstår. Hon sa: "Du är den du är det kan vi inte ändra på. Vi är säkra och mår bra men vi längtar efter dig Papi!". Det kändes oerhört skönt att höra det. De mår bra och jag kan koncentrera mig till hundra procent på att jobba! Dessutom är min närvaro enda sättet för henne att kunna hjälpa sin familj och sitt land. Genom mig, känns som ett extra stort ansvar. Jag vet att hon gärna skulle vilja åka ner och hjälpa till. Men hon tar hand om våra barn, det är det viktigaste av allt och hon är min hjältinna!

09.00: Kollegan kommer inflygandes, han är fd Canadian Special Forces och verkar aldrig sova, åtminstone aldrig längre än till 05... Han meddelar att vi blivit beordrade att vara CAT (Counter Ambush Team) för Bill Clinton som kommer ner. Han behöver ha tag på två killar till och ber mig hämta ut en kulsprutepistol till från vapen förrådet. I går körde vi ett liknande "gig" när Ban Ki Moon var nere över dagen. CAT betyder att man är en enhet i en skyddskonvoj som har till uppgift att slå mot en eventuell motståndare vid ett bakhåll. Det måste göras snabbt och med enorm aggressivitet för att chocka eller neutralisera fienden. Detta för att ge skyddsdetaljen tid att dra sig tillbaka med VIP:en. Därefter får CAT ta hand om sig själv och sin egen tillbaka ryckning.

09.30: Går in till en annan kollega och träffar Secret Service killarna. Trevliga grabbar, alltid förvånansvärt unga, kanske är det för att jag börjar bli gammal. 38 bast...Grandpa!
Det ska bli ett kort gig. Bill – ursäkta - Mr. Clinton, ska bara från flygplatsen till General Hospital och tillbaka. Sen ska det bli lite press på tarmac'en. Vi ska tydligen få förstärkning med en Humvee från 101:a flygburna, Screaming Eagles. Alltid bra med en Humvee som kan rensa vägen lite!

10.00: Kollegan har fått tag på den siste killen för CAT. Grabbarna rustar på. Två av dem vaknade får två minuter sedan och har inte käkat frukost ännu... sorry killar...

10.30: Teamledaren för Secret Service gänget kommer inrusande och säger att det är dags att ordna upp konvojen. Två bilar saknas! På väg till uppställningsplatsen kommer Chief Security och säger till mig att vi ska få ännu en VIP till i konvojen. Han hittar inte chefen för Close Protection teamet så jag får ge tillbaka en av killarna från vårt CAT team. Surt, men vi får slåss desto hårdare istället, om det händer något. Inget att göra något åt!

10.40: Det visar sig att det nu saknas en bepansrad bil för Clinton! Jag säger till dem att de får ta vår bil. Vi får helt enkelt åka i en vanlig jeep, soft skin. Konvojen klar och dags att dra.

11.00: Anländer till flygplatsen och kör igen det som numera kan liknas vid ett mindre samhälle runt landningsbanan på flygplatsen.

11.20: Planet landar och Clinton kommer ner. Får hålla tillbaka de ca 200 journalisterna och andra åskådarna som samlats för att få se och plåta Bill.

12.00: Bär iväg mot sjukhuset. På vägen dit sliter Humvee'n av en bakskärm på en bil som inte riktigt vill flytta sig tillräckligt. Sånt är livet. Vi kommer fram. I vanlig ordning är det kaos vid gaten och militären som skulle vara på plats är inte där. Jag får kuta ut och agera trafikpolis. Det blir ett par nävar i några motorhuvar och lite svordomar på Kreol.

12.20: Någon kille från Clinton's stab kommer rusande och frågar vart lastbilen är. Vilken lastbil undrar vi? Tydligen skulle det vara en lastbil med till sjukhuset full med mediciner och annan utrustning som Clinton Foundation skulle donera. Inte ens Secret Service killarna hade en aning om detta. Vi hoppar in i bilen och kör tillbaka samma väg mot flygplatsen medan vi febrilt försöker få kontakt med chauffören. Halvvägs får vi tag på honom. Han hade kört ut fel utfart och var nu på väg med ljusets hastighet. Problemet med det hela är att hans last är värd sin vikt i guld, och skulle han bli stoppad av gangsters så skulle de omedelbart plundra lastbilen. Vi kör tillbaka mot sjukhuset. Vid en korsning, står trafiken helt stilla. En Brasiliansk ingenjörspluton ska ta sig igenom en korsning med jordens största grävmaskin på en enorm trailer. Ett nästintill omöjligt företag i normala fall och med rasmassor och bilvrak och vansinniga trafikanter som till varje pris vill fram så är det ju inte lättare idag. jag får ännu en gång ge mig ut på en springtur, med nära nog 30 kilo utrustning på mig. Skyddsväst, vapen och diverse tillbehör i tropisk värme, 33 grader i skuggan och jag befinner mig nu i solen!

13.10: Åter tillbaka mot sjukhuset och lastbilen kommer fram till administrationsbyggnaden. Arrangören är nästan tårögd av tacksamhet och vill kramas. Jag tackar vänligt men bestämt nej till detta. 35 minuter senare är det dags för avfärd och konvojen rullar ut igen åter mot flygplatsen.

Resten av tiden spenderar vi med att försöka hålla ordning på journalister och åskådare medan Clinton ger intervjuer och presskonferenser. Secret Service-killen går runt och delar ut pins i form av amerikanska flaggor till oss som har hjälpt dem. Någon får fram ett visitkort och lovar en gratis visning av vita huset om vi har vägarna förbi Washington DC. Som sagt, trevliga killar och jag avundas dem inte. Har kört personskydd i sju år själv och vet hur körigt det kan vara. Hoppas innerligt att jag kan få gå tillbaka till instruktörsarbetet igen. Västen väger bly och jag ser att kollegan också står och försöker lätta på tyngden av skyddsvästen. Det är nu 6 timmar i stekande sol och 8 timmar sedan vi åt senast...

Plötsligt börjar Clinton gå mot trappan till flygplanet och klättrar upp. Äntligen! Dörrarna stängs och vi höjer handen i en sista hälsning till Secret Service TL som står vid fönstret. Tydligen är de tillbaka om en vecka.

Vi drar tillbaka till FN basen. Kaffe och en cigg. Köper lite konserver på PX:et (basens lilla affär) och råddar ihop gud vet vad. Konserverad skinka, någon konserverad stuvning och mikrovågskokt ris. Gott är det dock, hungern är bästa kryddan.

Nu sitter grabbarna och kollar på Larry King Live och den direktsända Aid Haiti-galan. Jag skriver detta och ska strax ta en dusch och hoppa i bingen. Får se vad morgondagen har att erbjuda. Klockan åtta har jag lovat P1 en intervju. Sen blir det väl nya äventyr! Måste försöka få tid att hitta någon som kan bygga upp muren runt mitt hus...

God natt!

ANDREAS HOLMGREN
Andreas Holmgren, 38, jobbar som livvakt på FN-högkvarteret i Port-au-Prince.