Olle Westling, din son Daniel är en vuxen man och min son Albert är fortfarande är ett litet barn.
Men vi har båda givit våra älskade söner en gåva.
Vi har donerat en njure.
Innan Albert föddes fick vi dåliga nyheter. Det var något som var fel. Ingen av läkarna visste vad.
När han föddes var det fullt pådrag och han fördes direkt till en intensivvårdsavdelning för för tidigt födda barn - neo-IVA på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna. Under Alberts första dagar opererades han flera gånger, och det var mycket osäkert om han skulle överleva.
Jag minns tydligt en natt när jag var med honom på hans sjukhussal. En liten människa med många maskiner, slangar, sladdar och nefrostomier kopplade till sig, och jag tänkte: Du ska leva. Och det gjorde han.
Alberts njurar var svårt skadade, och det stod snart klart att han snart skulle behöva få en ny - donerad - njure. Jag reagerade instinktivt på detta och erbjöd en av mina. Men det skulle bli en lång väg fram till att det blev verklighet. Att ens tänka sig att en vuxen persons njure går att placera i ett litet barn var svårt, och mycket riktigt gick det inte att göra förrän han vägde runt tio kilo - vilket kändes som mycket långt borta då, eftersom Albert vägde cirka 2,5 kilo när han föddes.
Och det var inte självklart att jag skulle duga som donator. En lång och grundlig undersökning väntade. Själv skojade jag om att "jag knappast använt mina njurar" så någon av dem borde få godkänt..
I slutet av 2008 var Albert något över året gammal, vägde över tio kilo och jag hade blivit godkänd. Vi fick klartecken för transplantion 15 januari 2009.
Någon dag före dubbeloperationen lades vi in på transplantationskirurgiska vårdavdelningen B89 på Karolinska i Huddinge. Väl medvetna om att det inte finns några garantier, men lika medvetna om att sjukhuset ställde upp med de bästa läkarna - och det kändes tryggt.
Medan läkarna opererade ut min vänstra njure låg min lille son i operationssalen bredvid. Njuren bars försiktigt över, och sattes in i hans bukhåla, med vener, artärer och urinledare på plats.
Ganska snart efteråt stod det klart att det hade gått väldigt bra. Nu - fyra månader senare - mår Albert bättre än någonsin, men han måste äta mediciner mot avstötning livet ut. Och så småningom kommer han att behöva ytterligare en ny njure, men i bästa fall kan han leva bra med sin pappas bättre begagnade i 20-25 år.
Häromdagen var vi på en lekplats. Albert satt och gungade i solskenet. Runt omkring oss lekte de andra barnen, de sprang, skrek och skrattade. Då var det nära till tårarna - för jag tänkte hur oerhört långt bort vi var från sjukhusets sterila rum och tankar på döden.
Och jag? Jag mår precis som före min donation. Det är en ren bonus, för som pappa bryr man sig egentligen bara om sitt barn.
