Det har gått nio månader sen Broder Daniels gitarrist Anders Göthberg tog sitt liv.
Nu ställer änkan Paola Bruna ut tavlor där hon avbildar sin man med hans kön i fokus. Det är en del av hennes sorgearbete. Och när man pratar med Paola känns det varken konstigt eller svårbegripligt - bara vackert.
- Jag ville göra honom rättvisa i det här vackra, nära och härliga som jag har haft.
Paola Bruna har målat. I månader har hon steg för steg målat sig en liten bit genom sorgen.
- Jag grät jättemycket när jag målade. Jag tycker det är skönt att gråta. Jag låter det bara komma, säger hon.
Tårarna kommer när hon säger det. Men hon känner sig nöjd när hon ser resultatet, för hon hade aldrig tänkt att göra sina sorgemålningar svarta - utan tvärtom färglada.
För den bredare publiken är Paola Bruna främst känd som artist. Men hon är även konstnär med en masterexamen från Konstfack. Tanken att ställa ut här på galleri Candyland har funnits länge.
"Tänkte på Anders"
- Det har varit skönt att ha något annat lite mer kreativt att landa i. För att jobba, sköta hemmet och ha ett barn ensam - det är full rulle. När jag har varit i den här sorgeperioden, som jag fortfarande är i, har just jobbet, att gå till psykolog, att sköta alla de här sysslorna gjort det lättare.
Tidigare har idéerna bara flödat fram till Paola, men inte den här gången.
- Nu var det: Jaha! Jag har råkat ut för det värsta som kan hända. Hur ska jag kunna komma tillbaka med allt det jag hade förut?
- Samtidigt kände jag så starkt för att få ur mig en del av sorgen. Så jag tänkte jättemycket. På Anders så klart. Jag har känt mig oerhört frustrerad av att inte ha hans kropp vid min sida. Att inte kunna få tillbaka närheten.
"Kände mig fan frälst"
Paola tänkte också på hur andra konstnärer, musiker och författare vågat visa upp det allra svåraste. Men själv vill hon inte låta tonen gå i deppigt svart.
- Jag ville lyfta fram och göra Anders rättvisa i det här vackra, nära, härliga som jag har haft. Och att för första gången som konstnär visa något som är på riktigt - inte gå som katten kring het gröt och göra något annat trams. När jag fick den ingivelsen, då kände jag mig fan frälst.
Det var ett litet steg framåt i sorgen.
- Kvinnan porträtteras ju ofta som vacker med hennes bröst och sköte. Det görs inte så mycket med mannens kön, trots att livet också kommer från honom. Jag kände att mannen i mitt liv, honom ska jag lyfta fram, honom ska jag hylla. Han gav mig mitt barn och jättemycket glädje trots all denna sorg.
Ångrar ingenting
För Paola handlar det mycket om att våga. Hon vet att konsten är utelämnande och att folk kan bli rädda och ifrågasätta hennes integritet.
Du funderade aldrig på att måla något annat?
- Hur beskriver man i en målning att jag saknar hans musiksmak, filmsmak, stil och humor? Det är sånt som jag bara kan berätta. Det kunde bara bli de här. Jag kunde inte porträttera hans ansikte, ett tag funderade jag på att rita hans skäggstubb som jag pillade mycket på och som jag exakt kommer ihåg. Om jag skulle göra hans mun eller hans blåa ögon som gnistrade ner i magen på mig och fick mig att bli alldeles mjuk? Men vill jag vara sann mot mig själv, ger jag mig den svåraste uppgiften.
Tror du att du någonsin kommer ångra tavlorna?
- Nej. Det är lite Edith Piaf över mig. "Je ne regrette rien".
