Samling på Stadshuset i Stockholm. Johan Rabaeus kom på cykel, utklädd till uteliggare. Kim Anderzon log stelt, Christer Lindarw suckade uppgivet, Louise Hoffsten sneglade avvaktande och Johan Rheborg iakttog blygt. Fram klev en representant för staden, en tant behängd med stor kedja, och hälsade välkommen till Stockholm.
Tystnaden blev ännu mer pinsam.
- Jo, jo, sa Rheborg.
Varför visades detta katastrofala första möte? Jo, för att det blev komiskt. Även stjärnor på väg till slottet vet inte riktigt vad de ska säga till människor de knappt känner. Jag har sett om de första minuterna flera gånger och de blir bara roligare.
Första dagen tillhörde Kim Anderzon och om man visste något om henne i förväg, så var det inte förvånande med en sorts yoga på matta och en tur till häst. Hon talade om sin teaterkarriär och det stämmer att hon var den radikala teaterns stjärna - men fick inte vara det eftersom alla på teatern, från huvudroll till biljett­rivare, var lika viktiga.
- Avundsjuka, kommenterade Rheborg.
Kim Anderzon berättade också om den tidens relationer, när "alla låg med alla", och det visades klipp med Kim naken på scen och på film. Det var så på gamla vänsterteaterns tid.
Att v isa sin nakna kropp var tecken på att man ­frigjort sig från inkrökta borgerliga ideal. Fri sex var ett stridsrop.
Nästan varenda skåde­spelerska visade åtminstone brösten på film, så det var absolut inget ovanligt. Men även i denna frigjordhetens tid var nog Kim Anderzon naken i fler filmer än de flesta.
Roligaste historien från tonåren var från dans­restaurangen Baldakine i Stockholm, där Kim blev uppraggad av en ung skådespelare, som hade med sig pressklipp att imponera med - Börje Ahlstedt.
- Redan då, sa Rheborg.
Johan Rheborg med sin skepsis och sina träffsäkra och befriande kommentarer, var behållningen av första avsnittet, som annars blivit alltför inställsamt.
Det var också han som försökte pressa fram om Rabaeus och Ander zon haft ett förhållande. De undvikande svaren tolkade han som ett bekräftande.
- Jo, jo, sa ­Rheborg.