Min första kärlek hette Pontus. Han var liten och mörk och tyckte tyvärr inte om mig alls. Sen kom Jesper, rödhårig och snäll. Och sen en tjej, faktiskt. Hon hette Carol och var en mörk skönhet med massa integritet. I vuxen ålder var det stora, buffliga Anton som fick min kärlek. Han var äldre - pensionär till och med - och som jag grät när han dog. För några år sen träffade jag min hittills största kärlek, Lusse, och för honom bankar hjärtat fort­farande hårt.

Olika kön, storlekar, åldrar, men alla mina älsklingar har haft en sak gemensamt; de har haft fyra ben. Jag blev frälst hästtjej när jag var sju år gammal. Mina föräldrar var väl inte jättelyckliga över mitt nya intresse. Det var dyrt, luktade illa och de var tvungna att ställa upp som stallvakter en gång i månaden.

Oftast cyklade jag till och från stallet, en mil enkel väg. Eller tog sparken över Storsjön i 20 minus­grader. Mockade skit, fodrade, putsade sadlar för att betala av ridlektionerna. Kärleken får en att göra konstiga saker.

Och kärleken till hästen är något som följer en genom livet. En gång hästtjej - alltid hästtjej.

När jag blev tillfrågad om att skriva sommarkrönikor i Expressen frågade jag en vän vad han tyckte jag skulle skriva om. "Skriv om något du brinner för. Bara inte de där jävla hästarna" fick jag till svar. Jag inser att folk ser på mig som något av en ridsportens riddare. Häst-Jessica. Alltid beredd att dra en lans för det fantastiska djuret jag älskar så högt. Men jag är inte direkt någon ensam rättshaverist som slåss för ridsportens rätt att synas.

Vi är trots allt en miljon svenskar som har någon slags hästkoppling. En halv miljon som regelbundet rider. Ändå har vi länge fått finna oss i att verka i ett medialt mörker. När Sara Algotsson Ostholt tog sitt silver, Sveriges första medalj i OS i London, trängde vi för en gångs skull igenom bruset.

När Rolf-Göran Bengtsson tog OS-silver i hoppning 2008, valde SVT att visa eftersänd handboll i stället. I år tänkte man om (och rätt) och flyttade på både fotboll och simning när Sara hade guldläge inför den avgörande hoppningen. Aldrig har väl så många svenskar suttit bänkade framför fälttävlan. Och maken till tv-underhållning som bjöds!

Fransmännen kallar fälttävlan för concours complet d' equitation - fullständig tävlan till häst. Tre moment - dressyr, terräng och hoppning - som prövar hästens uthållighet, explosivitet och lydnad. Av ryttaren krävs både mod och skicklighet, för fälttävlan är riktigt tufft. Det där med att hästen gör hela jobbet, det kan vi väl släppa nu?

Sara Algotsson Ostholt har haft sin häst Wega sen hon var föl och lärt henne allt hon kan. Många års hårt arbete, åtskilliga timmar i sadeln. Och när Sara red sitt livs viktigaste hopprunda gjorde hon det utan nervdaller, näst intill perfekt. Inför stor svensk tv-publik! Jag tror inte någon som följde dramat satt och längtade efter en betydelselös fotbollsmatch mellan Sverige och Kanada...

Ridsporten har definitivt kommit en bit på vägen. Super-Saras silver och Rolf-Görans Jerringpris har banat väg, öppnat dörrar. Sveriges näst största ungdomsidrott har tagit några stapplande steg ut ur den massiva medieskuggan och det var sannerligen på tiden.