Allt som räknades var att vara smal. Ingenting annat betydde någonting. Jag var 20 år gammal och jobbade som modell. Varje morgon ställde jag mig på vågen, naken och nervös, med förhoppningar om att ha tappat några gram sedan läggdags. Min agentur sa till mig att jag skulle få mer jobb om jag blev smalare, så jag gjorde vad jag kunde. Jag hade ju alltid varit bäst, oavsett vad det handlade om. Little miss Perfect, duktig flicka i kubik. Men smalast blev jag aldrig, hur hårt jag än kämpade. Jag provade varenda diet - Scarsdale, Atkins, Cambridge, flygvärdinnedieten, grapefruktdieten, blodtypsdieten, äta-ingenting-dieten, äta-allt-och-spy-upp-det-dieten, detox... You name it. Tränade hela tiden. Timslånga powerwalks varenda morgon, svettiga pass i gymmet varenda kväll. Och grejen är att jag redan VAR smal. Jättesmal. Men det räckte inte. Jag förstod inte då att revben och höftben och deras avstånd mellan varandra kan man inte göra något åt.
Det tog många år av konstant bantande och viktpendling innan jag fattade grejen. Och ändå var det så enkelt. Nyckelordet: balans. Gör av med mer än du stoppar in. När jag jobbade med "Biggest loser Sverige" såg jag på nära håll hur deltagarna krympte framför mina ögon. Blev starkare, friskare, gladare och smalare. Och de åt massor! Nyttigt förstås. Inte så mycket fett, begränsad mängd kolhydrater. Mycket grönsaker och fisk. Frukt. Men de tränade också hårt. Uttaget av kalorier var större än intaget och det är precis vad det handlar om.
Marknaden för diverse dieter har gått helt över styr. Jag mår illa när kvällstidningarnas löp varje vecka skriker ut nya mirakelmetoder för viktminskning. För de flesta dieter som innebär ett rasande snabbt vikttapp har tyvärr bieffekten att när man återgår till ett någorlunda normalt liv så går man upp alla kilon igen. Och kanske något extra kilo dessutom, som en liten bonus.
Bokstavskombinationer har varit " i ropet" ett tag, men nu är det inte ADHD som är hetast. Nu är det LCHF-are man ska vara. Den omstridda dieten, där man i stort sett ska utesluta kolhydrater och socker och i stället proppa i sig mängder med fett, både fascinerar och förfärar mig. Jag ska inte ge mig in i vad som är rätt eller fel, vill man leva på blodiga biffar och bearnaisesås resten av livet så får man väl göra det. Och vad gäller hälso aspek ten så lär vi om några år få svar på hur LCHF påverkar kroppen i längden.
Mitt i denna dietdjungel undrar jag bara - vad är det för fel på vanligt sunt förnuft? Att göra av med mer kalorier än man stoppar i sig. Unna sig godsaker ibland, men inte alltid. Äta lagom stora portioner på ungefär samma tider på dygnet - och motionera. Det finns inget magiskt "gå ner 20 kilo på en månad"-skimmer över den livsstilen. Men det funkar i längden. Sedan jag slutade banta, och att hela tiden tänka på mat och stå på vågen i tid och otid, har jag landat min kropp på en vikt som känns sund och bra. Inte för smal, inte tjock - men vältränad och stark. I slutändan handlar det om att hitta ett sätt att leva på. Inte överleva en sex veckors diet, eller ett halvårs viktväktande - utan att leva hela livet. Jag skulle säga att det enda tråkiga med vanligt sunt förnuft är att det inte verkar vara så vanligt längre.
