Vanligtvis blir jag inspirerad av alla coola, drivna typer som lyckas få saker gjorda, som jag själv önskar att jag fixade. Peppad av deras framgångar, lyckade projekt, företag och smarta karriärdrag. Coola chefen som är supermamma, spelar korpfotboll och samtidigt hinner twittra, ha stenkoll på trender, politik och sociala medier. Egenföretagande kompisen vars dygn tycks ha dubbelt så många timmar som alla andras. Wow. Det går ju!
Men just detta är ett känsligt ämne. Min ömma tå, om man vill kalla det så. Mitt eget satans Mount Everest, som växer för varje dag.
Det handlar om konsten att skriva en bok.

Senaste tiden har läget förvärrats. Som om det inte räckte med Camilla Läckberg, Denise Rudberg, Åsa Larsson och company som plågar mig. Nej, nu har till och med modeprinsessan Sofi Fahrman spottat ur sig en bok. En roman. Mellan en chailatte light och modeveckan i New York. Vips, så var den klar. Tusan också.
Jomenvisst. Kändisarna kan. Skådespelaren Micke Nyqvist också, hans bok kommer i höst. Liksom "Idol"-juryns Andreas Carlssons debut. Alex Schulman är på gång med sin andra, "Robinson"-Mika knåpar på sin första. Ett par veckor här, lite vid sidan av, så har de svängt ihop sina bokprojekt.
Utgivningen? Inga problem, de är kändisar. Tack vare att de är "namn" att räkna med anses deras alster vara hyfsat säkra kort. Alltså får de lite hjälp på traven och mycket gratispress.
Men det är inte alls bara "kändisböckerna" som får det att knyta sig i magen, jag tänker också på alla totala ickekändisar till debutanter, det fullkomligt forsar ut underbara böcker. Förlagens höstutgivning i år är rekordstor, enligt svensk bokhandel.
Sedan har vi förstås de erkända giganterna som lever drömmen. Fantastiska Jonas Hassen Khemiri som säger i DN att han fantiserar om att INTE skriva i sommar: "Vem vet, jag kanske blir jordgubbsplockare...".

Herregud, så lätt det låter. Där sitter de i ett ensligt sommarhus, hämtar inspiration och vilar blicken på ett gråblått hav, dricker te och låter orden flöda. Gärna på Gotland. Som PC Jersild, Carina Rydberg och Theodor Kallifatides. Och stiliga Håkan Nesser, vars nybyggda, gotländska arkitektlyxdröm jag dräglar över i nya numret av designtidningen Form.
De har lyckats. "Titta, några succéböcker senare - så kan det gå", tänker jag, suckar djupt och stirrar på mina egna tafatta försök som ligger och skvalpar runt på köksbordet. Något nästan färdigt, några utkast, en och en halv novell, flera skelett och ett par riktigt bra idéer. Men där tar det stopp. Sedan kommer jag inte längre.
Alla andra lyckas. Utom jag. Okej, kanske inte "alla", men i min journalistvärld är det banne mig många. Att vara krönikör och inte ha klämt ur sig en roman är ungefär som att vara modebloggare utan Acne-kläder i garderoben. Man är ofullständig. Man saknar något. Man är - jo, jag säger det - misslyckad.

Konkurrensen är dessutom stenhård, varenda människa vill bli författare 2009. Och folk har självförtroende. Det ovetenskapliga experiment jag utfört i veckan bekräftar detta: hela bekantskapskretsen vill och tror att de kan, kollegorna också. Det småskojas om att i sommar händer det, man ska nog "ta och skriva klart den där boken".
Själv blir jag ännu mera stressad. Går i stället igenom mina ursäkter i huvudet för tusende gången.
"Jag hinner ju aldrig".
"Jag har ingen olycklig barndom, elak mamma eller krånglig relation till min pappa - så vad ska jag skriva om?".
"Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte...".
"Jag är livrädd för att bli sågad, hånad och utskrattad".
"Äsch, jag läser så mycket bra böcker som jag inser att jag aldrig kommer att komma i närheten av, varför ens försöka? Jag är patetisk".
Låter jag bitter? Förlåt, jag vet. Det är hög tid att göra något åt saken.

Kom igen nu Ebba. Skärpning! Fokusera. I veckan påmindes jag på ett obegripligt sorgligt sätt om att livet är här och nu. Bara gör det. Hur svårt kan det vara?
Och om den är värdelös och aldrig kommer ut? Som bokälskare har jag all respekt för att författarskap bygger på talang, ton och känsla. Som jag kanske inte har ett uns av. Tja, lite besviken blir jag, men ändå inte. Nöjer mig med att kopiera upp några ex till Anna, Ida, Johan och gänget hemma i Göteborg. Viktigast av allt - jag kan bocka av bokdrömmen på listan, jag fixade det!
Härmed avger jag ett löfte: på semestern i sommar ska det ske. Jag ska göra det. Jag ska skriva klart en bok. Vänta bara. Lite avundsjuka ska faktiskt ALDRIG underskattas som drivkraft...